Aftonbladet – 23 juni 1842, sida 1

ska församlingens föreskrifter, döpa ett nyföd barn, hvars födelse måste, af flera vigtiga Orsaker, till en tid förblifva en hemlighet. Presten förklarade sig genast villig att efterkomma hennes begäran. Samma dam gick då ut och återkom efter några ögonblicx med ett spädt flickebarn, som döptes och fick namnet Emerentia. Faddrarne voro detsamma fruntimmer, som bar barnet, och en äldre man, hvars mörka hy och rika drägt gifvo anledning förmoda honom vara någon förnäm utländning. När döpe!se-akten var slutad, t:ckade man ånyo den unga presten, och nu bjödos viner och konfektyrer. Några ord vexlades under tiden mellan de närvarande. Carl sökte väl att, genom en och annan vändning i sitt tal, kunna utleta, hvilka dessa personer voro; men det var honom omöjligt att genomtränga den slöja af hemlighet, som omhöljde dem alla och heta denna händelse. Imedlertid insåg han klart, att hans rärvaro numera var öfverflödig, och anade, att hans aflägsnande var det mest önskvärda för det närvarande sällskapet. Han uppsteg derföre, för att taga afsked och yttrade tillika, att som han alldeles icke visste, i hvilken del af hufvudstaden han nu befann sig, var han tvungen att anhålla om att åter blilva förd till sitt hem. Densamma damen, som först hade underrättat honom om är damålet med hans kallelse, frågade honom då, om han ej, innan han återvände hem, önskade att se modern till det barn, som han hade döpt, så mycket mera, som hon sjelf på det högsta bad derom och ville tacka honom för den godhet, han visat henne, genom att i en så mörk, hemsk afton följa det bud, som hade kallat honom. Med nöje bejakade S. denna frå serdeles som han hoppades att härigenom x öjligen kunna vinna någon upplysning om hela denna besynnerliga tilldragelse. Sedan han af sin ledsagarinna blifvit förd genom flera praktfulla rum, kom han omsider till