Aftonbladet – 22 juni 1842, sida 3

han mer än en menniska lycklig. Mer kan jag ej säga ... Den unge presten vände sin tanke åt alla möjliga kanter; men kunde ej ändå utfundera hvad detta betydde. Då han sålunda stod och stirrade j på den inkomne fremlingen, bad denne honöm in en gång att besluta sig i ögonblicket, om han ville följa honom eller ej. Presten betraktade; nu närmare mannen i kappan, och fann honom vara en skön yngling :med starkt markerade ansigtsdrag och korpsvart, lockigt hår. : På hans tal hörde man, att han var en utländning, hvilket jemväl hans mörka hy visade. I öfrigt var det något förnämt och stolt i hela hans skick, som visade att han var van att befalia, och en djup eld i hans mörka öga visade ett demoniskt, passioneradt inre. Carl S. var en beslutsam ung man, hvilken, i likhet med de flesta Svenska ynglingar, egde en hemlig böjelse för allt, som hade något tycke af det äfventyrliga, eller kanske snarare det romantiska i lifvet. Han började nästan tycka om den unga, hemlighetsfulla mannen i kappan. Denne såg honom ej olik ut att vara t. ex. någon dråplig röfvaranförare, eller kanske en skön bandit — ett slags folk, som Carl visst icke älskade, det förstås, men om hvilka han i alla fall gerna läste äfven de mest excentriska historier. Han hade aldrig föreställt sig, att sjelf kunna få ett möte med dylikt folk, Nu deremot så . Det var derföre måhända af ungdomlig obetärksamhet, som han, osäker hvilken person han såg framför sig, befallde sin själ i försynens hand och bes!öt att följa den dunkellockige herren i kappan. Men nekas kan det ej heller, att han