Aftonbladet – 21 juni 1842, sida 3

skördade jordbit! Huru alla delar af denna lill dram i 50 verser äro underbart anordnade Den ömkliga kojan, det i vaggan liggande bar net, liket af den på torftighetens bädd i van makt slocknade mannen, hustrun, som tror at han sofver, och kailar bonom att vakna, exeku tionsbetjenten, som, utan känsla af medlidande öfvervarar detta förödelsens skådespel, och för nimmer ångstens så oförställda, så sönderslitand utrop: En månads anstånd blott att allt betala! O, om till dess dock kungen ville vänta!, Talaren, som i tribunen har att bekämpa obil: ligheten af skatternes aritmetiska fördelning, skal icke finna för sitt tal ett bättre slut, än om ban upptager och upprepar Berangers ballad. Denns uppväger de yppersta bitar af parlamentarisk vältalighet. Såsom lyrisk skald lyser Beranger i synnerhe! genom ingifvelsens eld och äkta originalitet Man ser att han, för att träff det sublima, icke behöfver äflas såsom många andra; han uppnår det helt naturligt, med ens och utan ansträngning. Ni träffar sällan i hans verser den, i våra dagar så vanliga vidanderligbeten af en stor tanke under en snäf drägt, en löjlig id, inpassad iea storartad form; hos Beranger är allt barmoniskt sammansatt. Hans poesi liknar en gnista af solen, innesluten i en glob af kristall. Så länge verlden står, skall man omläsa le Cing mai, Mon åme, Louis XI, le Vieux drepeau, la Deesse, le Pigeon messager, la Sainte alliance des peuples, le Juif-Errant, med så många andra oöfverträffliga stycken af samma art. Och Båranger, som skänkt verlden alla dessa mästerstycken, hvilka det behagar honom, såsom Marchangy yttrade, att kalla visor, — Beranger skulle skämmas åt sin ära! Han skulle i ödmjukhet be allmänheten om förlåtelse, för det han bortslöst sitt lif och ej sökt mera varakliga