Aftonbladet – 20 juni 1842, sida 2

I VÄLTTIETA ll laga PpaDLUT IT AdTlTTle MEMOIR ÖFVER DEN FÖRFLUTNA VECKAN. Magistern i de antiliberala konsternan, herr Bernh. v. Beskow, har återvändt från promotionen i Upsala, öfverhöljd, nedtyngd, förintad af lagerkransar, och med sitt hedersdiplom ärligen på fickan, hvilket, i förbigående sagdt, skall vara tryckt på Bikupans finaste papperssort. Vid sin ankomst till hufvudstaden, lärer han mottagite i tullen af en annan bland våra lärda notabiliteter, general Peyron, hvilken äfvenledes, han på sitt håll, är en välbeställd bhbeders-magister — ehuru kreerad i Tyskland — och som enkom skyndat sig att möta sin nya broder i Apollo, för att trycka honom som en kamrat och jemlike till sitt bröst och skänka honom den akademiska ordens-kyssen. General Peyron — magistern i posten — lär derjemte hafva hållit ett för tillfället lämpligt tal på grekiska, hvilket herr Beskow — magistern i hoftrappan — skall ha besvarat med ett dylikt på hebreiska, och hela sviten har stått alldeles förbluffad och handfallen öfver så mycken lärdom, tvekande åt hvilkendera af tvenne dylika professors-ämnen man borde ge priset. De unga prinsarne hafva äfven hemkommit från sin lilla utflygt till Fyris stränder, märkvärdigt nog utan att ha erhållit någon grad, men säkerligen med godt hopp om att dermed hugnas nästa gång. Det har gjorts åtskilligt väsen öfver någonting, som vid promotions-middagen skall ha passerat från den äldstes af de små högborne mecenaterna sida. Flera personer, som dervid varit närvarande, hafva nemligen haft att berätta hurusom vid afsjungandet af den be-. kanta sången Kung Carl, den unga hjelte, prinsen sjelf skulle hafva instämt i refrängen: pUr vägen muskowiter! ete. Vederbörande härstädes hafva naturligtvis blifvit på det aldrahögsta alarmerade öfver detta rykte, och man har de sidsta dagarna anmärkt ordentliga utskickade, som gått omkring i sällskaper och på offentliga ställen och förklarat, att någonting sådant aldrig på ringaste vis egt rum, och man vill till och med veta att ett lugnande beriktigande härutinnan afgått från högsta ort till Sankt Petersburg. andra sidan har visst beskedligt folk varit ferma, att taga saken fullkomligt afgjord och deraf genast rita ut allehanda förhoppningsskimrände framtidsfantasier. Afven med supposition att historien skulle ega sin riktighet — och det är visserligen ingen omöjlighet att till och med en så hög personlighet, som den ifrågavarande, kan vid ett godt bord och hvad man kallar inter pocula, låta undfalla sig en liten dylik inattention — synes saken imedlertid vara alltför obetydande, för att man deraf rimligen bör draga några konseqvenser åt ena eller andra hållet. Ett förbastadt ord vid champagneglaset kan väl icke på allvar .skrämma en diplomati, som annars med någon säkerhet vet hvar den har sitt folk; och hvad dem beträffar, som med fulla händer utkasta sina sympatier och sin beundran, derför att en liten femtoneller sextonårig prins faller in i en studentvisa och tar en civis academicus under armen, borde den vanligaste menniskokännedom erinra dem om hur litet en dylik furstlig rabulism i sjelfva verket betyder, och hur lätt det liberala oset der vid lag framför annorstädes dunstar bort medelst en liten middagslur! på saken. Chapeau-griseriet yttrar sig i många former, det förefinnes icke blott i den gråa hatten, utan lika väl i den svarta fracken, i lyran på kragen, i harangen vid en skål, i bravurerna vid en eldsvåda, i fraterniserandet vid en fest, men den furste; hvilken först, om icke egentligen uppfann det, likväl åtminstone exploiterade och genomförde det till ett ordentligt system, nemligen Hans Maj:t Ludvig Filip, Fransmännens konung, och den förste medborgaren i ett folk af frien, har sjelf för längesedan bragt det till den grad i misskredit, att ingen klok menniska vidare låter för blända sig deraf, och att det således också rättnu bör knappast löna mödan försöka sig deri. Jag har nämnt Ludvig Filip. Det påstås, att han har vattensot.. Det franska folket är fullt af bekymmer för hans dagar. Man har länge anat något dylikt af den åldrige monarkens pussiga och uppsvällda utseende. I alla händelser har man väl icke serdeles ätt bygga på här i verlden, sen man uppnått sina sjuttio år, och trogna undersåter få alltså alltid bereda sig på om någonting menskligt vid en sådan epok skulle hända deras öfverbufvud. Det visar sig till och med att på ett eller annat håll de trogna undersåtarne kunde ega anledning till en dylik resignerad afvaktan, ändå att den dyra personen icke efter naturens vanliga ordning borde darra för sina dagar. Ty det är här i tiden så förfärligt tillstäldt att äfven det