Aftonbladet – 18 juni 1842, sida 2

an röu—— mör fare och sin kärlek till konster och vetenskaper. Mitt sändebref, hvars innehåll jag ännu erinrar mig, var värdigt ett ungt, i allt republikanskt hufvud, och bar prägeln af stolthet, sårad genom behofvet att fly till en beskyddare. Fattig, okänd, sviken så ofia, vågade jag icke räkna på framgången af ett steg, som ingen understödde. Men tredje dagen derefter, hvilken outsöglig glädje! Lucien kallar mig till sig, underrättar sig om min ställning, hvilken kan snart mildrar, talar till mig såsom skald samt slösar på mig uppmuntringar och rid. Olyckligtvis måste han afligsna sig från Frankrike; jag ansåg mig redaa glömd, då jag från Rom inhändigsde en fullmakt på en lön vid institutet, deraf Lucien var ledamot, tillika med elttandbref, hvilket 1ag sorgfälligt förvarat och hvari han yttrar: Jag ber er emoltaga min aflöving vid irstitutet och jag betviflar ej, alt ni, så framt Di fortfar att, genom arbete, odla er talang, en dag blir en af Franska parnassens prydnader. Vårda fromför allt rythmens noggrannhet. Upphör icke att vara djerf, men sök att utveckla: mera smekl, Lucien, som sjelf författat öfser Carl den stoto ett vidlyftigt episkt poem, bestående af 40,000 verser, saknade, utan tvilvel, all skymt till förmodan att samme Beranger, som skickade honom nu helt och hållet glömda ditbyramber och herdeqväden, skulle börja sin ryktbarhet med le roi dYveftok och i en sednare tidpunkt rikligen godtgöra hans ädelmodiga allmosa medelst skatter af poesi, som han strödde öfver kejserliga familjens storheter och öden. (Slutet följer.)