EN BLICK PÅ BISIDANS GRUNDSATSER. Hvad vi förutsågo och (för nyttan af att få Biets hyggliga tankar än vidare uti dagen) verkligen åsyftade, har inträffat. Sv.Biet har råkat alldeles i svafvel och låga öfver A. B:s lilla anmärkning rörande skillnaden emellan dem, som genom verkliga prof förtjena sin lager, och en som bekommer sin promotion grundad på Hedern;u hvilken heder just härigenom, nu såsom alltid, förvandlas till någonting utom förtjensten, och hvarigenom den sednare både i princip och handling nedsättes till en blott pöbel-egenskap. Det faktum, hvarom nu är frågan, hör visserligen till de obetydliga. Men det är nyttigt att se, huru samma slags tanke genomgår allt. Så snart man besitter förtjenst eller talar med skäl, har rätt, och visar Själens verkliga ochrättmätiga kraf i lifvets och samhällets angelägenheter, di är man pöbelaktig, ogudaktig, rationell, infam, liderlig, ohygglig, osedlig, och allt präktigt som på bispråket nånsin kan utsägas. Loyal, sedlig, förnuftig, nästan gudomlig är man deremot i samma mån, som man på andra vägar, än skälets och förtjenstens, banar sig en stråt till tjenster och utmärkelser; framför allt är man gudomlig i samma grad, som man förnekar den rena menniskokänslans och förnuftets anspråk. — Denna grundsats vill bisidan hafva uttalad och göra gällande i allt och hvartenda, i högt som i lågt. I sjelfva verket kunde väl all denna ömklighet öfverlemnas åt föraktet, för att, såsom hittills, endast gisslas af skämtet. Men värre är, om genom bisidans verk och gerningar i fullkomligt allmän skala hela nationen småningom finner. det vara en afgjord sak, att öfverallt heder, likasom tjenst i samhället, skall förvärfvas utan förtjenst, och på bivägar. Vi upprepa, att detta är värre. Ty ganska säkert alstras då härigenom i hela folket ett så djupt hat, en så stor misstro om att nånsin Rätt skall få Vara någonting, att detta hat kanske sedan icke genom några slags bidrag eller bihandlingar blir i stånd att dämpas. Följderna äro klara; och bisidan sjelf har varit orsaken till dem. — — Det är märkeligt för hvarje klarsyntare, att iakttaga, huru genom pa force des chosesu Freja och Biet allt närmare och närmare sluta si; till hvarandra. kg —— — Den förut genom tidningarna namnkunniga månvglerskan Wickholm, som flera gånger haft olä: