Aftonbladet – 15 juni 1842, sida 1

—Säg snarare att karlen är förälskad. — Han är en narr, att så der förfölja ett fruntimmer, som han knappt sett, och med hvilket han aldrig talat! — Det:a bevisar att vi bafrva i provinserna några qvarlefvor af den gamla goda riddartidens romantiska bufvuden, våigsamma, dristiga ypglivgar. Jag skulle väl hafva lust att se om når gon af våra artiga herrar i Versailles och Paris hade mod att fara på det här sättet efter silt hjerta; dame, under ett slagregn och på en balsbrytande väg. På min ära, deras kärlek är vanligen alltför beqväm af sig för ea sådan uppoffsing och möda! De äro mycket öfvade uti att stga fadäser, och att utföra väl uppgjorda intriger, men troligtvis skulle de icke gå i land med denne artige lacdtjunkares företag. — Och de göra rätt uti att icke försöka det, ty efter detta narrverk kan vår unge kavaljer icke undgå att få sig en frossattack, eller en flussfeber på halsen. — Stackars gosse! — Du beklagar honom, Susaxna! Skulie du deltaga uti hans öde, min vän? — Madame, ni känner mig för väl för ett hysa en sådan misstanke. Riddaren... — Ahl är det en riddare? — Har jag icke redan sagt er det? Och dess utom har ni ju läst hans bref och sett under skriften innan ni sönderrifvit den. Han hete: Maillette, och Mailletterne äro bland ide mest ar: sedde i provinsen. — Nå jag kan sögal således en eröfring som är temligen smickrande! — Han har märkt er då ni gick in på värdshuset i Lons-le Saulnier; han såg er genom fönstret, och er första åsyn har betsgit honom. Kan ni förtörnas, madame, han brinner för er, och 1 bör icke harmas, icke förvånas öfver denn: bastigt uppflammande liga. Å — Men du har väl åtminstone icke förråd