Aftonbladet – 15 juni 1842, sida 1

Och oaktat invändningarne och resenärernas elaka lynne blefvo koffertarne iyftade af vagnen och inburna uti den stora salen på Silfverne iejonet. Man öppnade dem största först och huru stor vardt ej borgmästarens förvåning, då han fann under sin sökande band en temligen ansenlig påse med guldmynt. — Hvad är detta? utropade den förvånade borgmästaren. — Men, min herre svarade madame de Prynd småleende, det ser ni väl: det är louidorer, — dubbla Iouidorer. Är det icke mera tillåtit att föra dylika med på resor? — Det kommer derpå an, summan synes mig något stor. — Bah! treitiotusen livres, på sin höjd. — Trettiotusen liv:es! Detta stöter något på emigration! — Verkeligen? ni hir en fin näsa herr borgmästare! . Åh! ni må alltför gerna, här spela den bekymmerslös2, och låtsa vara trygg, men jag är icke af dem, som man så lätt drar vid näsan; tala ni he!dre ur skägget! — I sanning, jag tycker alt jag här icke behöfver blanda mig uti saken, ni reder er ju så bra på egen band, monsieur! — Upphör med detia skämt, om jag får be madame; ni torde respektera milt embete och den uniform jeg bär. — Jag anhåller att ni måtte vara öfvertygad om den djupa respekt jag bär för dem båda. — Det är bra; men med er tillåtelse, torde jag få fortsätta undersökningen i denna koffert. — Som ni behagar, medborgare-inqvisitor! Borgmästaren i Jougne ämnade svara, när han i detsamma uppdrog ur kofferten något dyrbart broderadt limne och derpå tvenne klädningar, rikt sömmade med guld och en mantel af sammet, fodrad med hermeliner och prydd med en diamantaora ff.