Aftonbladet – 15 juni 1842, sida 1

— I Veux. Och nästa ombyte? Jougne. — Är det ett passabelt ställe? — Bevars! en stad med 7,000 innevånare, och värdsbu:et Silfverne Lejonet, hvarest man bor som i ett slott — — — — Godt. Under detta lilla samtol hade orden egnats postiljonen och blicken riddaren, ty madame de Prynå var allsieke hårdbjertad. Efter att hafva fuligjort denna lilla acte de charite, drog hon åter upp vagnsfönstret. — Natten skall då tillbringas uti Jougne? sade Suzanna. — Visst icke; vi fortsätta resan under denna nait. Du vet att jag måste vara i morgon tidigt uti Besancon. Vi stanna blott för att super ra på Silfverne lejonet, hvarest det tillgår som i ett slott, och derefter resa vi. Hvilket spratt sör vår riddare. Koappast voro de båda resande vid bordet på det famösa värdshuset Silfverne lejonet, innan en person, prydd med ett treförgadt echarpe, inträdde i matsalen, fäste uppmärksamma blickar på madam de Pryne och lät dem dergå jemförande falla från den vackra resenärens drog på ett papper, som han höll i handen. Efter denna mönstring, som tycktes Vara honom ganska högvigtig, fordrade mennen, som i förbigående sagdt, var ingen mindre person än borgmästaren i Jougne, de resandes pass. Madame de Prynd syntes förlägen. — Kunde ni inte, min herre, spara oss denna forma itet? Alla våra papper äro förvarade ien så våra resekofferiar. — Jag är ganska ledsen, — kiertog embetsmannen snäft, — men ingen kan, i närvarande tider här i landet, urdandraga sig denna vigtiga I formalitet; ni måste underkasta er den. Man Iskall hemta upp edra koffertar.