Aftonbladet – 14 juni 1842, sida 2

OM SVENSKA FOLKETS OMBUD. Representalions-frågan utgör för närvararde den, hvarpå allmänhetens högsta uppmärksamhet i samhällsväg måste vara vänd. Alla äro öfverens om, att det närvarande representatiozssätiet icke tillfredsställer nationens rättmätiga fordran och behof, dels derföre, att många orepresenterade gifvas, dels emedan, i flera fall, de klasser, som hafva ombud, dock icke sjelfva få utvälja dem, utan se personer föra deras talan, utan all annan kallelse, än den tilifälliga, som börd eller innehafvande tjenst gifva. Imedlertid äro t2nkarne ganska delade om hvilket representationssätt i stället må antagas. Talrika förslag hafva allmängjorts, och ett har den egenskapen, att hvila till nästa riksdag. Vi anse en af tidningspressens förnämsta och heligaste pligter bestå uti, att vicka och sprida tankar rörande detta, som är det vwvigtigaste af alia de närvarande sociala problemerna; och då vi, för vår del, betrakta tidningarnes betydelse i vår tid utgöra detsamma som i forntiden de offentliga tribuner, hvarifrån man talade till folket omedelbart, tro vi den periodiska pressens höga bestämmelse också vara, att, med förhbig:-ade eller dock med förminskande af enskilda i: ördes partistrider, i stället använda sin förmåga till att, hvarje ur sitt partis synpunkt, ven 10ke tvislepunkt, upptaga, belysa, och redlig: from ställa sin bästa och verkliga öfvertygelse i den stora frågan. Fäderneslandet behöfver alla sina barn. Det är vår pligt att i första rummet betänka fäderneslandets sak och dess heliga fordran på Oss. I afseende på en Representations-förbättring äro föreställningarne i synnerhet splittrade och ovissa om, huruvida till densamma såsom grund fortfarande bör tagas Ståndsprincipen, mer och mindre lämpad efter tidehvarfvets kraf, eller Personlighetsprincipen, hvilken man då skall bjuda till, icke att missförstå, men att förstå, nemligen såsom en god, förnuftig och laglig individualism, och icke såsom egoism. Enär imedlertid detta ämne icke bör hetraktas blott ur rationell synpunkt eller såsom filofisk sats, utan tillika historiskt, för att, då meningen måste vara att tillämpa frågan på Svenska folket, vi måste veta hvarest, under loppet af sin utveckling, detta hittills befunnit och Du befinner sig i representationsväg; så göra vi första uppslaget med den historiska öfverblicken. Vi välja för detta ändamål ett nyligen utkom met arbete: Bidrag till svenska samhällsörfattningens Historia, som har hr J. J. Nordström i Helsingfors till författare, och prof. Bergfalk i Upsala till recensent i tidskriften Frey; tvenne namn, hvilka sammanstämmande gå i borgen för grundligheten af utsagorna. Såsom resultat af den svenska samhällsförfattningens historia får man då den för mången kanske oväntade, men ovedersögliga uppgiften, att Ståndsrepresentationen bvarken i sig sjelf som sådan, än mindre i den form af fyra stånd den nu eger, har sitt fäste i svenska folkets ursprungliga författning, utan har den 4:o stycke vis uppkommit under olika, sinsemellan ofta rätt vidt åtskilda perioder; och 2:o varit så långt ifrån stadgad till sin nuvarande fyrdelnings begränsning inom sig, att vid flera riksdagar representativa elementer varit förlagde inom ett stånd, hvilka vid en annan riksdag haft sitt hem i ett annat stånd. Vi skola citera våra uppgifna författare (br N., auktorn sjelf, och hans Rec. i Frey, hr Bergfalk ) för att visa hvad stöd vi hafva för de sålunda gjorda påståendena. Men onekligt är det dock för hvarje fördomsfri betraktare, att om det på sådant sätt förhåller sig med Stånden, måste ingen grund finnas för den så mycket omskrikna vådan, att förändra deras innehåll och gränsor inom sig, eller alldeles sflysa dem, för att i stället göra en annan princip — med vilkor att bafva historisk grund inom nationen — gällande för ett s. k. nytt, men egentligen urgammalt representationssätt. Man har alliid utmålat denna våda så förfärlig, derföre, att den närvarande ståndsindelvingen, likasom ståndsprincipen sjelf, skulle vara oskiljaktige från svenska folkets natur. Historiken börjar: ,Ståndsrepresentationens utveckling har Hr N. uppvisat genom dess särskilda stadier, hufvudsakligen med ledning af Riksdagsbesluten. Innan Rec. likväl följer Hr N. genom dessa, ofta dunkla detaljer, önskade han att på ett stille få samla det bufvudsakliga af hvad Hr N. på flera ställen anfört rörande folkets representation inom landskapen. Rec. ämnar likväl hvarken uppebiålla sig med den representation, som utgjorde en del af Lagmans, Häradshöfdings m. fl:s embetsåligganden, ej beller med den, som, i vissa judiciella mål, i form af nämnd o. s. v. egde rom inom landskapen, bufvudsakligen till val och Gärdebevillning. I Göta lagar, hvilka teckna den demokratiska författningen i sin fulla, råa kraft, förekommer af sådan representation minst. Vestgötalagen omtalar, att sedan Lagmannen dömt den nykomne Konungen till Konung, skulle denna dom upprepas af dem han dertill bad; och de sålunda ombudne böra väl anses, såsom ett slags folkrepresentanter; Men deras förrättning var blott ceremoni. I bandlingar af vigt deltog hela folket. Alla bönder valde Lagman, och bela landet skulle af Konungen tillspörias, bvilken de