epresenterås, uäder det att de öfriga klasserna råste anse såsom en nåd att dessa tala för deas sak. Har man ej sett huru torparnes rät: ehandlades i den RBeeskildska ständerförsamlinen? Skall det blott vara de, hvilka hafva er iss storlek på egendomen, som skola inrymnas statsborgerliga rättigheter och intressen? )m ständerinstitutionerna biott förändrades til n konstitution, grundad på närvarande vallag. nsåg talaren absolutismen icke ännu hafva löst in uppgift, att nivellera :ättigheterna; och han nskade derföre en utvidgad valrätt och valbaret till alla klasser. En skål för utvidgning a alrätten ! G. Siesby föreslog en skål för allmän esnsur. En annan talare hade yttrat boppet att en skål vid detta tillfålie skulle gifvas för tryckfriheten. . visste ej om någon skulle försöka att gifva vigt åt en önskan, som folk och ständer fleraldiga gånger yttrat, utan all påföljd; men han visste att ban, för sin del, ville föreslå en all leles motsatt skål, nämligen för allmän censur. dan såg väl att alla studsade; men frågade, om let kunde förundra någon, om han ansåg önskvärdt, sedan det så länge varit lemnadt åt en skilte att censurera folket, att en gång åt folket orymdes rättigheten att censurera de enskilte. Hittills bade regeringen låtit sina förordnade medhjelpare omsorgsfullt genomse de arbeten, :om utgå från folkets midtel, och det vore såjedes ej ur vägen, om folket kunde uppdraga å sina medbjelpare, det utvalda ständerrådet, an sranska hvad som regeringen kungör, t. ex fi nansbudgeten? Han trodde att alla parter skulle vara belåtne med en sådan censurkontroll eller ovad man ville kalla det, och uppmanade således de närvarande till att dricka för folkmyndighetens censur. Rosenhoff gaf slutligen en skål för resten. Hen sade: medan det ännu fispes en rest i våra glas, tillåter jag mig att föreslå en skål äfven för — en rest. Det är för resten många rester i våra dagar. Men icke skall jag dväljas vid den res: af Skandinavien, som kallas Danmark ; ty fäderneslandets skål är ju redan drucken. Jag skali icke heller föreslå någon skål för den rest, eller rättare, aden restens rest, som kallas tryckfrihet, ty sidant skulle klinga som en blodig ironi i min mun — det må riktigt nog vara en m3kalös tryckfrihet, som vi hafva, då vi nu önrske och bedje att endast få den tid tillbaka, som man för ungefär 50 år sedan betraktade, så som en stor olycka för landet. Att loftala resten af talfribeten, så kort tid efter, att en älskad och aktad man vid fängelsestraff godtgjort hvad af denna rest ännu kan begagnas, sköter jag ännu mindre om, ehuru jag väl icke befarar, att i denna vår lilla krets skulle finnas någon jenstvillig anda, som framförde mitt loftal tili polismästaren, och våra ärade gäster till att vittn: emot mis inför skranket. Nej, mine herrar, jaz skall blott framställa en skål för den rest, som ännu återstår efter den berömda subtraktionen — den rest, som icke från morgon till afton har på tungan ett chvad kan det bje!pa?, — den rest, som icke i verlden sjunger: min son, vill du i verlden fram, så huga och tigo — men som kan och vill tala, då det fordras, och handla, då detta år af nöden. Låtom oss fördenna rest — hvaribland jag med fog räknar vårt lilla säliskep — tömma resten af våra glas. (Stutet följer.)