Aftonbladet – 11 juni 1842, sida 1

MAJFESTEN I KÖPENHAMN. Vi vilja nu enligt löfte meddela det intressantaste af de tal och skålar, som förekommo vid Majfesten i Köpenhamn. Läseföreningens Majlest var ej så talrik, som förra åren; men deltagarnes anda och sniilrikhet synes icke hafva förlorat derigenom. Festen öppnades med första versen af den gamla, danska folksången: Danmark deilig Vang og Vengen, etc. Den första skålen egnades åt Fåderneslandet. Den innefattade hela landet, hela staten, ifrån samfundets ringaste medlem till statens öfverhufvud, han som ännu var den allena bestämmande personligheten i staten. Danmark är ett land, om hvilket den gamla folkkära sången säger: En Ting mangler for den Have, Ledet er af Lave Detta är ännu af samma betydelse för Danmark, och då enhvar medborgare måste önska, att leden en gång biifver satt i stånd, vänder sig tankan till honom, i hvars hand Försynen lagt makten att bringa så mången led i rätt läge. Ar Sleswigs förhållande den yttre leden för Danmark, som skall fastsättas, fiaones säkert intet bättre medel att påskynda det, än att gifva Danmark en såd:m frihet, att en förening med detsamma blifver lockande, både för de danska och tyska delarne af hertigdömena. Han var försäkrad att alla hyste lika önskningar för Danmark, och föreslog en skål för fäderneslandet, för statens öfverhufvud och dess ringaste medborgare. Sedan derefter en skål för kronprinsen blifvit sifven, föreslog Siesby en för Ständer-institutiohen och dess stiftare. Talaren fann uppdraget att tala för skålen betänkligt, emedan sannolikt alla önskade se denna institution aflöst af en annan; mera ändamålsenlig. Men d. 38 Maj kunde icke firas utan att erinra sig henne; och han hoppades således, att alla skulle komma ihig densamma och den förevigade konungen, som sifvit henne åt Danmark. Liksom denne för ängesedan afslutat sin jordiska bestämmelse, an man antaga, att detta hans sista och mognaste verk uträttat sin, nemligen den, att föra iet danska folket tidens upplysning till mötes. Hvad som nu återstår må innefattas i den skål, som han föreslog att egna åt erinran af ständerinstitutionen och dess förevigade stiftare. Sedan derefter en sång blifvit afsjungen, som kallas Nordens enhet (af Fr. Barfod), föres!ogs af författaren en skål för Nordens sjelfständighet och enhet. Efter att hafva framdragit såsom bevis ett enskildt exempel, framställde han den atsen: att Dansken drömmer om en sjelfstär lighet, som redan blifvit honom kär, och för vilken han vill kämpa, lida och segra. Minne nan för tio år sedan kunde tro sådant? Och