Aftonbladet – 9 juni 1842, sida 1

DE BEGGE RINGARNA. ) (Miniatyr af Alexis). VI. Fröken Juliana Gyllenfålt var ganska illa sjul och svar, hbeanes kammarjungfru omtalade hvar enda dag, att de uaderhafvandes sorg icke had några gränser, men ämnet intresserade ej fröker så mycket som förr. Hon kände nemligen p sig, att det snart var slut med detta jordiska oct att hon efter döden fick ligga inuti ett grafkapell tillsammans med sina förfäder, och att d: underbafvande lågo utanför i sällskap med sina tröstade henne föga. V:d vaggan, lifvets begyn: nelsepunkt, och vid grafven, den sista stationen mötas alla vägar, huru skiljda de äfven varit alla måste en gång taga nattqvarter på samm: ställe, huru olika också deras dagsresa varit om de farit mellan rika vinberg, der drufvorn: doftade och der nöktergalarne sjöngo, eller öf ver ljungstepper, der blott då och då en landt spole låter böra sitt monotona skri; der bort i halfdunklet ligger dock samlingsstället dit d skiljda vägarne leda; det igenkönnes af en gröt kulle som ligger vid horizonten, och öfver hvil ken den lugna stjernhimmelen hvälfver sig — der finns en grafkulle till landtkänning. Frökens bord var betäckt af en mängd fla skor, burkar och askar, uppradade i linier; mer i ingen flaska, ingen burk och i isgen ask fann något medel mot. ålderdomen och följderne a ett vekligt lif, och hona hoppades icke helle mera på denna, Men bredvid henne låg en an ) Se Aftonbl. Nr 495, 122, 125, 127 och 429.