Aftonbladet – 9 juni 1842, sida 1

rat, der stod fröken Juliana förr, mena nu ä bon borta. Den nys: timade dödsscenen -hade likväl upp rört baronens känslor; ni måtte, sade han ef ter en stunds tystnad, vara bra olycklig, mi: kära doktor, som icke kan undvika sådana sce ner som denna. Jan, svarade läkaren, iet äl väl sannt, vi äro dömde att lefva bland plågo och sitta vid dödens läger; men vi hafva så län ge förut sett den flämtande lampan färdig at slocina, att vi ej så häftigt rysa tillbaka då ho: verkligen slocknar: vi få trösta oss med att lif vets flamma, osedd endast al 0ss, uppsamas a Gud till ny och renare.s Hon dog dock i frid, min tantx, sade baro nen, det tröstar mig., -oMen hon dog dock icke af glädje,, anmärkt doktorn. Huru?) frågade baronen oeh stannade tvärt sin vandring öfver det bonade golfvet, kan mai dö af glådje? Ja, jag tror det, yttrade läkaren; ,jag ha varit vittne till något sådant. Berätta den händelsen, kära doktor, sade ba ronen, Pvi få ändå iogen ro i natt. För omkring ett halft år sedan var jag lä kare på ett dårhus, under det att den ordinari läkaren på statens bekostnad gjorde en utrike resan, började doktorn sin berättelse. I ett li tet snyggt rum bodde ett fruntimmer af om kring fyratio års ålder, hon måtte hafva vari skön i sin ungdom. Hennes galenskap var stilla och hon roade sig mest med att beständigt än dra en hufvudbonad, ämnad, som det syntes, å en gosse. Hon kallades af betjeningen blottnde;