Aftonbladet – 9 juni 1842, sida 1

laktsbok och en bibe!, och bon afbörde med uppmärksamhet sin kammarjungfru, som läste högt ur böckerna; der fanns ännu bot, nemligen för själen, och det är ett hevis för själeas odödlighet, att den aldrig kan blifva obotligt sjuk; den kan således icke dö, ty den kan heltas äfven från de djupaste sår och renas från sjukdomsgiftet ännu i tolfte timman. Man hade hemtat en läkare från Stockholm, det var den skicklige doktor Hildner, känner oi honom? Men han kunde ingenting göra, utan blott rycka på axlarne, när han såg den usla hyddan, i hvilken så mycket sjelfkärlek och högmod bott, färdig att ramla just då ödmjukhetess och kärlekens genius för första gången trädt öfver dess tröskel. Mot aftonen afled fröken Juliana i läkarens, sin brorsons och den gode pastor Midens mnärvaro. Det var en högtidlig tystnad i rummet, eodast afbruten af kammarjungfruns snyftningar. Slutligen bröt sällskapet upp och gick ner ibaronens våning. Fröken Juliana var aldrig så älskad af någon, att verkig sorg kunde komma i fråga. Hennes stolta och stela väsende, hennes hårda och stränga bördshögmod, hade afligsnat alla ifrån henne; men hon saknades dock, ungefir liksom då en möbel, hvilken länge haft sin plais på långvägs gen, på en gång flyttas bort; der bir en bar fläck, det felas något, men den lemnade platsen bar ofta Jjusare färg än den öfriga väggen. Fröken Juliana lemnade efter sig em. sådan Jjus flick på Hallinge, målad med hoppets färg. Man saknade väl något, man frågade hvarföre framtidens tapeter voro så ljusa; jo, skulle man sva.