Aftonbladet – 8 juni 1842, sida 2

tade penna och bläck. Det är väl sannt gossens stil var ej synnerligen vacker, ty den var bil dad efter Trobergs, som visserligen var så der temligen skral, men det var cekså till sin gamla vän han ville skrifva och han var säker att denne åtminstone skulle gissa hans hjeroglyfskrift;: som likväl lättligen af någon lärd kunde blifvit hänförd till den så kallade spikskrifteo, som gjort så många lärde och sist biskop Miänthec i Köpenharmn så mycket hufvudbry. När det pryd liga skrifdonet, der man skulla doppa sin penna i ett pilkoger, som bars af en kärleksgud, stod framför hocom och det blanka rosepapperet lig. 1 ordning, började Carl sitt arbe:e. Brefvet var väl icke långt, men kostad både tid och möda. Stutligen tog han en ring från sitt b-öst och lade inuti och omvecklade det hela med en papperslapp, som af Adelvide noggrannt ombknöts med en silkesända. Se så, nu må F;oberg kommean, sade gossen och sköt ifrån siz skrifdonet. Det dröjde ej heller länge förrän T-oberg inträdde till honom; den ärlige sjömannens ansigte var stelt som om det varit hugget i sten, ty ban ansträngde hvarje muskel för att hålla hvad man kallar god mine. — Se så, Calie, nu skola. vi skiljacn, sade Troberg, nåh, Ipa inte, pojke, förbanna mig om du lipar, så blir jag ond; se: så, adjö med dig! Gud välsigne dig; nåh, hvad. vill du vidare? adjö med d g. säger jag Troberg kände på sig att den der trenkiia minen höll på att försvinna; ja han kände till och med att der var något som liksom spinde i ögon-vråarne, han fruktade att han, oaktadt alla sina föresatser, skulie stå der med stammen. Nåh, hvad vill du vidares, sade dekföre Troberg kärfts. sedan han kysst gossen på pannan. Ja, kära Iroberg, kommer ni ihåg att jag lofvade att så sodt jag kunde belöna er, då ni skaffade mig smbors i Norrköping. — Det kan iste påcken. netler komma ihåg sådant strunts, svarade Trovarg och ville gå, Nej, Troberg, tag emot