mor gjorde, men barn förstå hvarandra lätt; den muntra matrosgossen och Hr Westers barn pratade hvar sitt språk, men teknade destomera. Den lilla flickan; som så vänligt helsat Troberg, som hon några år förut hade sett uch hvars utseende ech namn det trogna barnaminnet bibebåilit, fattade snart gossens hand, och nu sprang hela barnskaran skrattande och stojande längre bort från gården. Vägen ledde dem öfver en bro byggd af bamburör, sväfvande öfver en i djupet mellan klipporne susande ström, som längre ned sedan den slingrat sig genom en tät mossa af bambu, hvilken, som en gigantisk skog af vass utbredde sig vid dess stränder, här och der prydda af en palm, som lik ett standar lyftade sin krona öfver sin omgifning, flöt ned öfver ett ljusgrönt filt der vidsträckta risåkrar frodade sig i den fuktiga jorden, ända till dess den lilla strömmen slutligen blandade sina vågor med ,Sterfldens, mera grumliga vatten. Den lätta bron svigtade under deras fötter när de sprunga öfver den; på andra sidan slingrade sig vägen oppåt och snart kommo barnen in i en dal mellan bergen, der ett fält planteradt med sockerrör mötte deras bliekar. En mängd negrer gingo der och arbetade i den starka solhettan, dera3 svarta hud var glänsande af svett, men de sjöngo likväl sina entoniga sånger och tycktes eara glada. Herr Wester var också den mildaste herre mot slafvarne i hela kolonien och slafvarne visste det. Små negerpojkar sprungo om hvarandra bärande knippor af de afskurne sockerrören, stora vagnar förspände med oxar, iastade med tusentals dylika bundtar, rörde sig långsamt öfver fältet upp mot en byggnad, som :åg vid den lilla strömmens kant, nära under en brådstupad sluttning af berget, som tycktes hota att falla ned öfver taket. Den lilla Adelside, ty så hette flickan, fortsatte med sin nya bekantsksp och sina syskon vägen opp till qvarnen; de små negerbarnen samla