,Wester,? frågade gossen, han är Engelsmann? Jo det skall du si, svarade Troberg, ban är svensk såväl som du och jag, rigtig svensk, fastän han nu talar språket dåligt; men ser du han är likväl svensk, och född inte långt från Hel singborg — ja just till på köpet åt det-håillet, der jag bor och har:hustra och barn; jaha nu åka ungarne der hema kälkbacke der ute på strandsluttningen mitt. emot kyrkogården; der går det bra utföre — för si kalle der är nu högvinter och snö och is — kanske hela sundet ligger — fast det plir det icke så häri Februari; men vi äro i början bara, det kan nog hända ändå.n Det är ändå bra underligt sade gossen, och bär gå vi nu och svettas af värme; Jo jo, så är det, men så äro vi ett godt stycke hemilrån; Under vandringen till herr Westers landtgård berättade Troberg mannens historia. Wester aade nemligen varit köpman i en af Sveriges sjöstäder, hade haft många speculationer, men misslyckats; när ban då säg, att affårerna ej längre kunde gå, och då han slutligen på en gång fick flere vexlar med protest, tog han sitt parti och reste utrikes, det vill säga, rymde. Den konkurs, som blef, betäckte likväl i det närmaste skulderna och det öfriga med ränta och allt hade han sedan betalt. Han hade efter många öden ändtligen hamnat! add Mauritius eller Isle de France, och der slutligen blifvit gift med dottern till en plantageegare, hvars egendom han ärfde och bodde: nu i en skön dal mellan Mastagne longue och de yttre grupperne af Psucosbergets rätte. Snart låg den vackra egendomen framför dem; ett nätt landthus med ex cirande bursven a ftoll smärta pelare framför förstugudörren, en slags pestil omgifven af blommande mandelbuskar — bakom byggningen reste sig några brödträd med sina gula frukter och längre bort till höger stod 20 rad pomeranser, en främliogs legion, som