Aftonbladet – 7 juni 1842, sida 2

varande privilegi-ianehafvaroe, upphifva privilegiet och göra rudden till föremål för fri korkurrens, utdelar man, undantagsvis, åt någon gynnad, ej säl lan rätt lörmögen person, rättigheten att här och der hålla en båt till rodderskornas och andra konkurrenters förfång. Förmodligen innefattar den i klagoskriften omnämnde vefbåt en dybk grace, som bufvit någoa väl rekommenderad person tilldelad. På detta sätt har en hethop vefoch kullbåtar under sednare åren uppkommit, och frågar man efter deras ägare, så stöter men på någon högre eller lägre civileller militär embetsman elter åtminstone vaktmästare, någon grosshandlare eller förmögen handtverkare, som erbållit rättighet att bålla en eller flera båtar och för bvars skull andras båtar från landnivgsbryggorne afvisas. Vid vissa broar finnes ingen privat roddarbåt och icke heller någon annan båt, emedan stället ej ger nog inkomst för att locka förmögnare spekulanter, och d2 fattige, mot hvitka den allmänna grundsatsen att ingen må föda sig med luflgt arbete, företrädesvis användes, alldeles icke få ro för betalning, om de icke någon gång kunna stjäa sig till detta oiofliga nöje. Alla de öfverklagsde olägenheterna vore imed lertid afbjelpta om staden återställde de privilegierade rodderskorra deras för delaktighet iprivi!eg:et utlagde pengar, samt derefter, utan inskrankning i antalet, tilläte bvilken vältrejdad person som helst, att, för bestämd tid och under bestämda vilkor inskrifva sig och sia båt till rodd från en likaledes bestämd station. För flera stationer kunde ångbåtar eller ångfärjor med förmåa begagnas, och om dessas inrättande utstälides på entrepenadsuktion, skulle derigenom sannolikt kuana beredas en ersättning åt dem, som nu hafva sin inkomst medelst rodd från sådane stationer. Den omtalade skriften föjer här, och vore det artigt om vederbörande ville meddela skälen för inrättandet af den öfverklagade och, som det synes, af polisbetjeningen serskildi skyddade vefbiten. Till äd!le Hande!skollegium i Stockhom ! Tid efter annan hafva Stockhoims rodderskor, som af ålder haft sig uteslutande förbehållet, att mot behörigen fastställda afgifter betjena allmänheten med rodd mellan vissa bestämda platser i och omkring hufvudstaden, nödgats besvära Kollegium med klagomål öfver intrång i sina rättigheter. En dylik klagan frambäres nu åter genom 0ss undertscznade, som, tillhörande nämnda samfund, äro stationerade vid den s. k. Borgmästaretrappan å Skeppsbron. Denna station har hitintil!:s varit temligen fradad för den anmäråata öfverträdelsen af rodderskornas privitegier; men i år har äfven den blifvit deraf hemsökt och det på ett sitt, som, i fall ej snar rittelse mellankommer, notar oss med fullkomlig timliz ofärd. Några främmande personer, hvilka, enligt hyad vi förnummit, sxola vara timmermän vid kronans vart i Kongl. Skeppsholmen, hafva nemligen företagit sig att, med enkom för ändamålet inrättade vefslupar och mot enahanda taxa, som gälier för roddarbåtarna, öppna en ordentlig kommunikation mellam Borgmästaretreppan och den nedanför Allmänna Gränden å Kongl. Djargården belägna s. k. Lindbergs brygga, eller i a!lde:es samma rigtning som för våra farkoster är utstakad. Då vi, tryggande oss vid de förmåner, som under en längre tidsföljd varit oss ensamt tillerkända, prote:terat emot detta förfarende, har man mött oss med uppenbart trots, och sjelfve stadsgevaldigern, He Winter, af hvilken vi bordt erhålla undsättning och skydd, har icke allenast icke lyssnat till vår begäran derom, utan jemvål ansett sig tillständigt, att med hela kraften af sin offentliga befattning underlätta verkställigheten af det för oss menliga företaget. Ett anmär:ningsvärdt bevis hirpå innebär den omständigheten, att en af de förlidna helgedagarne tvänne puolisuppsyningsmän oafbrutet hela dagen åtföljde hvar sin af de begge främmande båtarne och i egna personer biträdde med deras styrande. I det vi nu i djupaste ödmjukhet göra Ko!legium uppmärksamt på förhållandet, våga vi hysa den förKoppning, att Kollegium icke dröjer att lemna 085 allt det värn, hvaraf vi finnas i behof för en ostörd utöfniog af vårt näringsfång, Vi vädja först och främst tll helgden af våra privilegier, de der, så länge de icke blifvit på Jaga väg upphäfaa, böra få gälla lika mycket i hinseeade tillinnebafvarnes rättigheter, som då fråga är om deras skyldigheter, hvilka sednare man sallan försummar att strängt utkräfva. Vi vädja vidare till den otvetydiga biilighet, som en hvar måste erkänna att vi ega på vår sida. Mano bör nemligena besinna, att om andra finge opåtaldt intränga uppå området af vårt yrke, skulle i samma stund vi vara beröfvade vår bergning, enär icse blott detta yrke är alltför obetydligt f-r att tåla någon vidsträcktare tällen, belst personalen inom vårt eget samfund redan öfversiigar behofse, utam ock vår fattigdom skulle förbjuda oss att medfölja ala de nya och lockande uppfinningar, som den förmögnare kunde uttinka för att göra oss för!jensten stridig. Hvad serskildt beträffar den här förevarande händelsen torde dessutom böra bemårkas, att egarve till de frimmande biterne äro personer. som på annat sätt hafva sin tillräckliga utkomst och såtedes icke al nöd iogiipit i vår näringsgren. under det deremot vi måste från den allena bem!a vårt liisuppehålle, äfven för den längre del af året, då naturhinder göra dess uöfring omöjlig. I högsta grad obilligt är alltsi det förfarande vi hafva att ofverklaga, och då dertill kommer, att der står I uppenbar strid med oss i lag gilna försäkringar, tro Vi Oss kunna med allt fog påyrka, alt detsamma måtte varda af Koliegium alvarligt bebjertadt. Stockholm den 40 Maj 1842. ) En rodderska köper sig en båt, eller lott i dem genom ordentligt köpekontrakt, och skaffar sig sedanjen påskrift eller ett roddarbref i Handelskolleglum. —m TATRRSE RAP rn OEI TR