Aftonbladet – 6 juni 1842, sida 4

Ja tant, ni har rätt sade baronen, utan att veta hvarföre. Man kunde då åtminstone fått en straffad för det grofva brottet att inbryta sig med vildiett så gammalt och vördadt hus som vårt! den nya tiden har förvildat folket; den der franska revolutionen har gjort massan till vilddjur, når hände det väl förr att man vågade sig in att röfva och själa i ett adligt herresäte, det är biott de nya tiderna sem — — Tant! tant! ropade Gustaf nu har tant talat nog, den der unga gossen var min son, arfvinger af Hallinge, af mitt namn, af allt. Soni sade tanten och höll på att falla af stolen af alteration, det är ej möjligt, ni rasar. Jag går, jag går för att skaffa hjelp, och nu skyndade tant Juliana från sin krorson upp i sin våning och skickade efter pastor Milden, den enda som på sednare tiden fått tillträde till Gustafs kammare, Pastorn kom, det blef en lång konferens, uti hvilken fröken Juliana till sin icke ringa förargelse ansågs öfverflödig. Hennes brorson hade på en gång blifvit frisk och rest bort man visste ej bvartbän; bud afskickades åt alla Vägar, för att söka återfinna gossen, som bytt ring i juvelskrinet; det blef en efterfrågan i orten hvarför baronen intresserade sig så mycket för den der jufpojken; man gissade mångahanda, mest likväl att baronen blifvit rubbad genom ert svårt slag i hufvudet. Fröken Juliana, som gissade sammanhanget, teg för att ej sätta en fläck på sin ätts vapensköld, hon genomgick i tankarna, hundrade gånger om dagen, slägtens historia för att trösta sig öfver det värvarande och det tillkommande. Så förflöto flera månader; men baronen kom hem ännu mera dyster än förr. Fröken Juliana glädde sig i sitt bjerta; ty bon fanr att den der telningen ej kommit tili rätta, Slägten skulle således utdö ren och obefläckad och skölden krossas utan att något oädelt blod förut hade blekt det mörkröda bjertvapnets botten, (Forts, följera