Men om min spådom skulle gå i fullbordan fven i dess sednare del! Om monsieur GArincourt skulle af en eller annan anledning ha unnit det icke löna mödan att ens framföra sitt rende i den ryska kejsarstaden, om han komnit under fund med att vissa hans planer voro på letta håll betänkligt kontraminerade, — och nåra halft utkastade yttranden i de sednaste franka bladen tyckas verkligen gifva anledning till n sådan misstanka, — och om han derför ansett let ligga inom oemfånget af hans diplomatiska ändning att göra hvad man kallar en liten påänning på andra sidan Ålands hafll O, inmarigaste bland vicomter! Det säkra resultatet af hans besök i Sverge skall i alla händelser bli en eller par volymer Rese-intryck, af hvilka han äfvenledes sjelf skall appköpa hela editionen! . . . . . se Eftersom talet är om ambassadörer, kan jag icke underlåta att berätta hvad jag läste härom lagen om något som nyligen tilldrog sig vid det nya turkiska sändebudets i Wien audiens hos. lurst Metternich. Ambassadören hade icke väl pjort sin reverens för den allsmägtiga statsministern, förrän en af hans svit stiger fram emot fru furstinnan och kastar henne en stor törnros midt i pannan. Allmän bestörtning i det furstliga hofvet! Hvilken gränslös frihet mot en dam, sådan som fru Metternich! . . . . Den österrikiska ministern rynkade pannan, måhända sväfvade redan öfver hans läppar en krigsförklaring mot Turkiet, det hängde här på ett hårstrå kanske halfva Europas öde för morgondagen, allt endast för en oskyldig blommas skuld; och det var verkligen med knappaste nöd den turkiska ambassadören lyckades nöjaktigt förklara att den besynnerliga helsningen endast vore ett orien taliskt galanteri, och på köpet ett sådant, som blott bestås de aldrahögsta personer. Häraf ser man vådan af att stöta en mägtig ministers gemål för hufvudet, om det också är med niågonting i sig sjelf så ofarligt som en törnros. Den gången afböjdes, som sagdt är, lyckligt vis all ovänskap mellan tvenne respektive makter, hvilka dessutom äro grannar vägg i vägg med hvarannan, och derför så mycket mindre böra lemna verlden exemplet af fejd och gnabbs Den turkiska musiken är fortfarande lika populär i Österrikes hufvudstad, som någonsin, och herr Strauss valser hafva funnit borgarrätt vid sjelfva Bosforens stränder. Men det är ett par andra kolossala puissancer i vårt goda Europa, mellan hvilka det i närvarande ögonblick verkligen ser ut, som man icke lika lätt skulle komma tillsams, jag menar det fruktansvärda Neapel och det martialiskt vredgade Holland. Den heliga fadren har sjelf sökt träda emellan och stifta fred, men utan framgång. eIngen förmedling? På lif och död! ropar Holländaren och luktar på en tulpan. aRätt så! På lif och död! svarar Neapolitanen och knäpper ett ackord på sin gitarr, der han ligger med benen makligt utsträckta på sin marmortrappa. Hvad skall detta taga för lag, om jag får fråga? Och hvad skall det taga för lag med våra in-tima vänner, muskoviterna, som så oupphörligt få på pelsen af de bestialiska insurgenterna dernere i Cirkassien? Hafva de nu icke åter varit deran, dessa påflugna och, så till sägandes, skam-lösa bergsboer, och förorsakat de ryska trupperna diverse kännbara förluster, till och med af det slaget, som kallas blodförluster! Finge jag ge ett vänskapligt råd, så vore det, att Ryssland icke vidare brydde sig om de der rönnbären; ty, sanningen att säga, de äro mer än tillbörligt sura, 0. 0. — NW NIEurum——————