gubbe vid sängen; det var den djupt kränkt fadren till bans Anna, det var Milden, som hit tills undvikit sitt barns förförare. Der satt der gamle och fästade en vänlig blick på den dö ende; ett småleende krusade hans bleka läp par; han ville tala, men kunde icke, den gamle mannen. Den sjuke var tyst; det var en hög tidlig tystnad då två skiljda väsen åter skull förena sig. Då räckte Gustaf sina armar mo gubben och rörde på läpparne liksom för at tala och den gamle förstod hozom och föll til hans bröst. Försoning! stammade den sjuke Mörsoningla hviskade den gamle. Försoningen va gjord, var befistad. Omarmningen varade län ge; men nu reste gubben upp sitt hvita hufvud hans blick var liksom förklarad och han sade Mins du, min son, då du var ett barn, hurt allt lekte för din håg; huru blomstrande oct skön denna verld var; mias du, att du då oft: prang vid min hand på ängarne och lekte och frågade mig hvem det var som lät blomstern: vexa och fjärilarne suga honung ur deras kal kar, då sade jag dig att det var en allgod fa der der i himlen, som styrde allt och välsignad allt — nu har samme fader lagt dig på sjuk bädden, du är nu ett frö som kanske snar skall läggas i jorden, för att gro till en annar blomning — Yngling, är du beredd att dö.p Et knappt hörbart ja besvarade hans fråga — pja jag vill dö, sade baronen. Ieke;så min son det är ej förtviflan, icke ångren som skall tving: dig dit; du skall stappla fram till grafvea som ett barn, hvilket med osäkra steg stapplar fram vill sin far för att få sitta i hans knä och om. hu!das af hans smekningar, — så vill kärlekens gud.