denna oefterhämliga qvinliga naivetet, som ingen uppfostran kan skänka; han brann för den fattiga prestdottern — nå väll snart brunno de begge för hvarandra. Då försvann hastigt Anna från sitt hem. Den gamle Mildn, koministern, såg sorgsen ut, men bar sin sorg med tystnad och resignation — allt skulle nu blifvit godt igen, allt skulle blifvit försonadt; men Gustafs efterforskningar i Stockholm voro fruktlösa. Efter branden på söder, upphörde al!a spår efter mor och barn. Baronens sorg var varaktig och djup, han ingick aldrig i något gifte, och fröken Juliana aktade sig noga att påminna derom. Hon förde ou spiran liksom förut, baronen lefde ett slags eremitlif, glädjelöst och tomt och fröken fick således ännu sitta i stora sammetsklädda soffan och representera. Folket märkte svart att det var fröken som hade magten och hou kallades således ännu med det gam!a namnet vår nådiga fröken på Hallinge. Så hade det fortfarit i flera år då det ohyggliga rånet skedde på Hallinge och som sagdt är: det var en gruflig al!teration i gamla fröken Julianas vining på Hallinge. Drängar och pigor sprurgo om hvarandra, baronen blef inburen i sin kammare och fröken tog in kalmerande droppar; hennes kammarjungfru drack det ena glaset med kallt vatten efter det andra för att likasom skölja ner sina upprörda känslor. Klockaren kom och åderlät baronen och ett halft dussin pigor som fått bjertklappaing; det var ett helt lazarett. Etter en lång slummer vaknade baron Gustaf och slog de dystra ögonen upp. Då sig han en