Aftonbladet – 6 juni 1842, sida 1

bört hur ban suckat och i tyst förtvillan gått fram och it:r vid kärlekens tempel ner i parken. Det var en öppen Rotunda som kallades så, en bvit pelarkrans, bärande en lätt kupol, sted der ibland de yppiga trädmassorna; men midt i templet stod en marmorbild. Det var en gosse med koger på ryggen, bindeln knuten för de skälmska ögonen och i begrepp att afskjuta en gyllene pil från den spända bågen — det var kärlekens gud. Foglarne sjöngo sina sånger till bans ära, fjärilarne dansade sin luftiga dans inför gudabilden, blommorna nickade med sina små hufvuden och bugade sig för bilden af honom, som styr allt lefvande; men den som egde gudabilden och parken, och egde allt hvad en menniska kan önska sig, helsa, ungdom och rikedom, satt på templets trappsten och gret tysta tårar. De voro ångrens. Det var här ban första gången svor sin Anna trohet och kärlek, det var här han med sitt ord, sitt leende, sina löften jollrade bort hennes hjertas morgonfrid; ham bade mycket brutit och mycket att ångra. Anna var dotter af den fattige koministern i församlingen. Hon bodde ej långt borta och roade sig med att då och då svärma omkring i Hallinge park. Kommer ni till Hallinge, så kunnen j se det röda taket på koministerbostället der borta på andra sidan ån, skymta fram öfver aspdungen. Gustaf svärmade också i parken uzadan det stela hoflifvet på herregården, der den tiden hans farbror, en dammal dryg hofmarskalk, bodde med sin lika stela syster fröken Juliana. Pi dessa vandringar träffade Gustaf sin Anna. Han fann natur, oskuld och