Aftonbladet – 4 juni 1842, sida 3

så är det imedlertid visst, att Freja genom sin öfverskrift Sara Widebeckp, jemte hela innehållet i denna humorismo, tyckes tillkännagifva, att hon förmodar förf. till Det går an hafva skrifvit de artiklar emot henne, som i A. B. stått att läsa i sista veckan, och som så mycket uppretat henne, att hon samat ihop både gammalt och nytt. kulle denna hennes förmodan vara uppriktig, så bevisar det likväl en alltför liten kännedom om stilar och skrifsätt. Hvad vi tro förf. till Det går an korteligen tänka om hela den gräsliga striden emellan A. B. och Freja, kan ungefär innefattas i följande: Man finner besynnerligt, att en person med hufvud, såsom Frejas redaktör, kan föreställa sig, alt allmänheten det ringaste efterfrågar hvad som stått i ett oändligt antal framledne tidningsspalter här och der, eller efterletar sådana af somnade ting. Allmänheten är intresserad af sin egen välfärd och den Jyckliga utgången al den kamp, som fir den sociala utvecklingen förestår, men frigar ganska säkert icke efter om den eiler den tidningen har haft rätt. At ali sådan fråga ler publiken. Hvartill tjenar väl di att Freja så qvickt repeterarsitt Possestjerneldsk a elände, S:nevigalasse, och allt annat dyhkt? Hvad som fäller en tidning, liksom hvarje annat litterärt företag, är att öfvergifva eller icke nog kraftigt understödja nationernas sak under deras arbete till andlig och timlig förkofran: hvad som upprätthåller den är, deremot, att efter förmåga till sådant bidraga. A:t Freja vill söka skada A. B:s kredit är väl begripligt; men redaktören borde inse, att hvad som kan fälla A.B. är intet annat, än om det sjelf en dag öfvergåfve folkets sak. Då, men aldrig annars blir det i sin ordning öfvergifvet. Härpå har Argus I veriden visat det mest lysande exempet. Eå länge tidningen Argus arbetade för upprätthållande af allmän sanving och rät, kunde inga anfall ifrån de andra tidniegarne göra bonom det ringaste afbräck. Först när han vred på sg och bösjade gå kompassen om, öfvergifvande sina egna förut yttrade grundsatser, råkade han i förakt, hatades ech omsider glömdes. Detsamm: gäller lika fullständigt om författare. Lemnz de tidehvarfvets sak, så följer deraf intet annat, än att de sjelfva blifva lemnade derbön. Personliga exmpel vore här lätta att anföra. Men de äro allmänt kända och vi förbigå dem. Deremot hafva de lumpnaste, löjligaste och ilsknaste anfall aldrig förmått att skada npågon författare, derest han sjelf icke öfvergifvit sina bästa tänkesätt. Hvad allt det roliga grums beträffar, som Freja andrager om Gabrid!e Mimanso, så får det med allt nöje stå och gälla för allt hvad det kan. Hvar och en vet, att orsaken till tidningarnes flesta anmärkningar emot Gabridle, bredvid allt det fördelaktiga som de, ifrån Svenska Biet att räknas ända till Freja, derom yttrat, Jigger deruti, att denna romans framställningar gå en mängd ämnen närmare på lifvet, än man af sina skål, hvar på sitt håll, önskat. Teckningarne af deri förekommande personer afslöja karakterer åt fl:re håll, som man, än här, än der, dock vill hafva skonade, äfven då man i allmänhet bekänner sig tillhöra tidehvarfvet och ömma för dess kraf. Den ena är derföre litet ond på det ena, den andra på något anna!; och det må man gerna vara. Man må anfäkta sig: det ökar blott den seks framgång, hvarföre boken är skrifven; alldeles som det för några år tillbska framför allt var anfallen, hvilka befordrade en viss annan skrift. :