Aftonbladet – 2 juni 1842, sida 2

Er Ar kronor, offrade lif och blod för blott ett vapen tecken; men tiden ändrar allt och de olika religionerna trifvas nu tillsammans liksom blommorna på en äng, alla olika, men alla belysta af samma sol, riktande sina hufvuden åt samma himmel och utgångne ur samma skapares hand. Men inom samma grund och på samma jordmån öfvergå alla varieteterne uti hvarandra småningom och man igenkänner snart sjelfva urtypen, som passar för klimatet och tiden. Men då var det ej möjligt. Gy!lenfält öfvergaf således den katho!ska drottningen och återvände bem; han nästan rymde sin väg ifrån den fallna. Christina var känslig för en väns, en räddares tanke, hennes nya religion fick från detta ögonblick ej samma, behag som förr, och hennes biktfaders tröst kunde ej återskänka henne en trogen vän, bennes helgon stodo der sig lika i sorg som ji glädje. Det gjorde ej han. Imedlertid kom ryktet till henne att Gyllenfalt skulle gifta sig med en dotter till en af hennes fars vänner. Hon ville göra sig påmind; Gyllenfält var fattig — Christina egde Hallinge egendom och nu lät hon i Rom göra tvenne ringar, en hvit och en röd, och skref ett bref till Gyllenfält. Detta förvaras äonu på Hallingex. Det var ett gåfvobref till Gyllenfält och hans efterkommande på Hallinge säteri med-underlydande gårdar, men med denna gåfva följde tvenne ringar som skulle gå i arf inom slägten på det sätt nemligen, att den ena ringen, den nemligen som jag bär på min hand, alltid skulle tillhöra en Gyllenfält och aldrig bortlemnas af honom, den andra deremot skulle han gifva åt sin brud bröllopsaftonen. Den ena stenen är röd,