Aftonbladet – 2 juni 1842, sida 1

ännu sitta i din tysta ezrslighet i tre år; och jag hade tänkt att nu kunna försona allt hvad jag brutit, men jag får inte, goda Anna, jag får icke.n Anna små!og, men i ögonvrårna darrade ett par klara tårar; det är således tre år ännunx, sade hon och trsckte barnet intill sig, du får således, stackars Carl, vänta ännu tre år på din far. Anna, Annal, bad baronen, gör ej denna stunden ännu bittrare än den i sig sjeli är, förebrå mig icke. : Nej, Gustaf, jag förebrår dig intet, men jag finner klart, att tödrens brott gå till barnen med sin hämd; det är ej för min skull jag sörjer, det är för gossen, som är faderlös då du reser; hvarföre, hvarlöre skulle du stackars barn födas utan rättigheter, utan skydd? Jag bir då qvar,, sade baronen och steg upp; de stora godsen må gå ifrån mig, jag kan arbea mig fram i fattigdom med dig och barnet, jag reser icke.n Då steg Anna upp och föll honom om halsen. pFörlåt den svaga qvinnan, sade hon, förlåt den späda rankan, som sörjer om stödet undanryckes henne, men var man, Gustaf! iåt icke mina underliga tankar störa din gång till sitt mål; hinner du fram, så komma vi efter. Gusta, är det ej så, när du kommer hem — Så fira vi bröllopets, svarade baronen, och Carl, du skall stå midt emellan oss i brudstolen, dina föräldrar skola förlåta dig, din man skall älska dig, dina underhafsande skola tillbedja dig, prakt och rikedom skall omgifva dig; tror du, Anna, så har jag uttänkt saken; men fortfar ban