Aftonbladet – 2 juni 1842, sida 1

moln hvilade likväl på hans panna, som ej gos.en kunde jollra eller den sköna Anna kunde -meka hort. Hvad är det, Gustaf?, frågade Anra och strök baronens mörka lockar ur pannan; det är något som ligger dig på hjertat, jag ser det, jag känner dig så noga; kanske det nu är din tid att vara ledsen? Du ångrar väl icke din förbindelse med den fattige prestdotiren. nu, då det skall blifva sanning, dina löften? Nej! älskade Annav, sade ynglingen och tryckte henne intill sig; nej, det vet Gud, att jag älskar dig lika, och skulle jag ej det, då du uppoffrat allt för min skull, då du öfvergifvit fader och moder för att tro på mig; nej, Anna, så är det icke.n . ,Var glad då, min Gustafs, sade flickan och smålog. Din gamle farbror hindrar dig nu ieke mera att uppfylla ditt löfte; se på gossen och säg mig, bar du hjerta att förneka honom? Nej, Gustaf, det kan du ej. Nej, nej, nejo, sade ynglingen och skakade på hufvudet; nej, det kan jag icke, det vill jag icke och det får jag icke; ty Gud! förbjude mig ens en sådan tankel men, goda Anna, det är dock något som trycker mig: min onkels testamente bröts i går. Nåh, hvad vidare, förbjuder det dig att uppfylla en ed, svuren inför Gud, som är allestädes närvarande ?, Nej, goda Anna, men i testamentet finnes dock ett förbehåll, som smärtar mig. Min oskel bar ålagt mig som vilkor för tillträdande .f bans egendomar, att göra en utrikes resa på tre år OCh att på denna tid ej ingå gifte. Jag kan ej undvika den; men du, du får således