Aftonbladet – 1 juni 1842, sida 3

Bud gick efter läkare, jag och den redlige Troberg stadnade qvar. Nu först påminde jag mig att den arma förfrusna qvinnan kunde behöfva något att styrka sig med, men jag kände förgäfves efter plånboken, jag hade glömt den hemma; min hederilige sjöman deremot syntes ganska lugn och började. då han fått veta min tanke, att trefva i sina fickor — det varade länge, men slutligen drog han fram något sammanrulladt och smutsigt. Hon skall ha sig en drick vinn, sade han, fan ta mig dör inte det stackars kräket eljest. Ja ja, så är de, fortfor ban, bhon har kanske förlorat ett barn i branden — kanske hennes lila gosse är inbrånd eller har kommit bort i villervallan — då kunna inte menniskor utan bara Gud trösta — stackars qvinna!l — och med bakvänd hand strök den råa mannen sig öfver kinden; han kände der-nemligen någonting ovanligt — en varm tår rinna utför — sådant här, sade han till mig med ett tvunget skratt, som skule betyda att han tog saken på den filosofiska sidan och med luga, sådant här är ändå bra ömkligt, jag har sjelf barn. Gud bevare ungkultingarne der hemma.n Åter en tår glänste mellan ögonhåren, men Troberg ville ej kännas vid honom, utan tillade: det är fan hvad röken kostar på ögonen, det kommer efter, det känner jag — de rinna som ett par bränvinspipor, — och nu satte han harden för ögonen och gre! och harmades öfver att ej kunna låta bli. Red lige Troberg! al:t hvad du älskade stadnade i detta ögonblick framför din inbillning, du såg dem i fara, du hade en förtvifld mor framför dig och kände en del af hennes qval; men då du intet annat har att ångra, intet att blygas