Aftonbladet – 1 juni 1842, sida 3

till Norra Amerika; jag åter.åg icke Troberg på många år. Han sväfvade omkring i alla klimater och var då och då biott hemma hos de sina; då jag gång någon träffade honow var det endast i brådska. Troberg och jag glömde således småningom af hvarandra och blott pu sedan jag återfunnit honom som grindvaktare vid Halling säteri, med hvars ägare jag varit akademivän, återväcktes åter alla minnen i min:själ. Troberg bar blifvit medelpunkten i en tafls, der minga. händelser och mårga öden genomkorsa hvarandra; jag har således först tecknät bans bild. så godt jag kunnat. Han är ännu, den gamle gubben, en glad och tycklig menniska som gör så mycket godt han kan och älskar alla sina barn med: lika kärlek; ännu klappar, som förr, hans veka bjerta inom det hårda skalet och ännu blyges han lika mycket som förr om han råkar att vara som han kallar det käringaktig;) det vill säga då han låter någon förstå att han har mediidande och vekare känslor än dem han kan tycka med heder kunna stå tillsammans med karakieren af en sjögast af äkta skrot och korn. Hans lynne var ej påfärgad med någon annan färg än den naturliga; och det är sig likt, sextio års sol har ej förmitt bleka bort den. (Forts. följer.) — — —— — Ea vinplantör i Dampierre stötte, under en gräfoing i sin vingård, med spaden på en stor mängd guldoch silfvermynt. I sin öfverraskniog uppgaf han ett högt utrop, hvarvid de andra vin plantörerne skyndade till och, då de fingo se skatten, girigt nedkastade sig öfver den och dermed fyllde alla sina fickor. Värdet af alla dessa franska och spanska mynt kunde uppgå till omkring 4.000 franes,