Aftonbladet – 1 juni 1842, sida 2

V I rv ver låser dugtigt, och vattnet stänkte opp åt kajen vid Röda bodarne, då jag gick öfver förbi Rosenbad., Ändtligen var jag framme. Klara ligor fladdrade like gyllene gardiner, hvilka blifvit lössläppte i blåsten, utanför fönsterna af ett stort hus, der nedanför lågo 1edan några mindre byggningar i ruiner. Elden kastade ett flämtande osäkert Jjus på den rörliga mängden, som hvimlade liksom myrorna i en myrstack och lade sina myrvägar för slangarne, tillbringarns klocka ringde. ett monotont ackompagnemang till folkets sorl,: det ihåliga skramlet af ankommande sprutor, hvilka på sina bjultrissor liksom halkade på den ojemna stenläggningen, pumparnes gnissel och låzornas brak. Jag trängde mig närmare, men röken slog ner i den fuktiga höstluften och blott då och då, när rökmassorna delade sig, såg man sprutornas vattenstrålar som silfverbågar, korsa hvarandra öfver de glödande ruinerna, hvilka glindrade med en gulröd färg likt färgen på franskt guld. El den aftog oaktadt stormen, och snart återstod icke mera än en rykande massa, utan ligor, ur hvilken då och då millioner gnistor flögo upp, liksom en flock sparfvar, som skrämdes från kornfältet, och som förda af vinden flögo i tusende ormlika bugter genom luften; trängseln var stark, ach jag banade mig med möda väg tillbaka och skyndade bort. Jag kom så under min flykt undan: folkmassan ett stycke på sidan om den lilla vattenbehållningen, der var tyst och stilla, blott ett otydligt sorl hördes från brandstället. Morgonen grydde. Jag satte mig på en timmerhög och såg