Aftonbladet – 1 juni 1842, sida 1

det är derföre den gamle förefaller oss likson ett kläde som fällt för solen; vi se ofta sjelfkär leken vara menniskokärlekens, fåfängans, dyg dens bottenfärg och denna sticker igenom på ål derdomen. Det-händer också-en-gång oss sjelfva låtom oss än så noggrannt vi kunna försöka ändrs bottenfärgen, den blir dock qvar och komme fram med tiden; sextio års sol bleker bort modefärgerna. Denna all af lönnar och kastanier leder fram till Hallioge säteri; sjelfva karaktersbyggningen ses ej till vägen, emedan han undanskymmes al en aspdunge som ligger på backen der borta. men här vid den vackra grinden som är gjord i formen af en uppgående sol med väldiga trästrålar, ligger en liten snygg stuga. Om der resande drar på ena tömen för att vända inå! alleen, kommer alltid en liten rödlätt flickunge med hvitgult fladdrande hår ur stugan och öppnar grinden; akta er då och håll in -er ystra häst, den lilla orkar ej så snart att få upp den tunga solen; men nu står hon der och smiler åt er med sina milda blå ögon, stryker de ljusa lockarne bakom örat och niger så mnäpet för slanten ni kastar åt henne, — Så har det varit i många år och beständigt har det varit samma flicka, som öppnat grinden, alltid nästan lika stor och lika gammal; underSöker mar likväl saken nogare,så heter den lilla Mickan icke alltid detszmma, i år heter hon Annastina, för tre år sedan hette hon Greta och för ännu, längre tid tillbaka hette hon Sara; det är nemiigen en he! serie af syslrar som efterträdt hvarandra i embetet, Hallinge grindöppnande är således ett slags fideikommiss som går i arf syskon emellan; men Anna Stina eller .som hon sje!f. kallar sig. ill Tinan är ej den sista hon heller, der inne i stugan leka två små suppleanter och en ligger der borta i det torra diket och bygger ett slott af bark