Aftonbladet – 1 juni 1842, sida 1

DE BEGGE RINGARNA. (Miniatyr af Alexis). I De unge hafva svårt att förstå den åldrige; deras åsigter af lifvet, af tidens betydelse, af det gående och det kommande äro så olika med hans, de lefva snart sagdt i en motsatt zon af tankens och känslans verld; de förstå hvarken hans njutningar eller hans sorger. Den unges hopp vexer yppigt likt en palm, som mellan tropikerna sprider sin bladkrona i höjden; den gamles åter är som en fjellbjörk, hvilkenunder polcirkeln klänger sig på klippans sidor; men palmen har väl hög stam och prålar med en liflig grönska,dock vexer han blott i dalarne och försvinner långt nedom snögränsen; fjellbjörken åter kastar sina refvor in emellan lavinerna, och den späda grönskan finnes ännu på kanten af köldens och dödens rTike, Så är det också med den åldriges fröjder, dess rötter ha en högre vextpunkt och den gamles hopp är menniskosjälens sista grönska. Så usel, så ringa, så nedtrampad är din glädje, du gamle gubbe,, säger ynglingen, —men, svarar den gamle: då bladen på din lyckas träd vissna i frostnatten, då skjuter min lilla fröjd sina knoppar, Då menniskan är ung, ligger lifvet som en blomsiermatta utbredd för hennes fötter; se der pråla hoppets gröna schatteringar bredvid kärlekens rosenröda! men det kommer en tid, då man finner att de glänsande färgerne icke voro äkta, att menniskans stoltaste föresatser endast äro modfärger som blekna för en droppa vatten eller för solens sken; det är då väl om man jelf har en färg som ej faller. Då färgaren fårsar tyget grönt, sker det antingen genom gul ärg på blå botten eller blå färg på gul botten, endast bottenfärgen är fästad genom betning och sitter gvar, den sista Blekes bort småningom;