Aftonbladet – 31 maj 1842, sida 2

net af Guds ord kan pröfva, hvad som är synd, hvilken han lätteligen mindre anser ha!va sitt säte i hjertat än såsom en yttre smitta vidlåda prydnader och vissa ef predikanten företrädesvis bestrsaffade Jaster, söker ban att, drifven af trälaktig fruktan, genast liksom framtvinga sin helgelsa och tror sig snart nog fuilkomliz och syndiri, eller ock, om han är af en mera grubblende natur, kastar ban sig, så att säga, i känslans armar och låter sig föras in på svärmeriets mörka område, då i båda fallen den af förskräckelse, icke af mog ad Cnristiz öfvertygelse kufvade sinnligheten på ett eiler annat sätt sprenger de löst pålagda bojorna och icke sällan bryter ut i öppen och ohejdad gudlöshet. Derfore bör serskildt Religionsläraren begrunda den djupa och varnande sanningen af den Guduppfyllde Apostelens! ord till de af sekter upprorda Coriulhierna: Jay; vill heldre tala i församtirgen frem ord med mit. sinne, på det jag und:rvisa må ardra, än elj st tio tusende ord med tunrgomal. Consisworium tror, gerna, att det brinnande nitet är ärligt och lika! skildt från egennytta som frän andligt högmod och från fåfänga, hvilken i oika former lätt och oför-. märkt insmyger sig hos den oerfarne med lyckligare gåfvor utrustade Järaren och förleder bonom att jemte Christum ovetande predika sig sjelf. Nitet är berömligt och må ingalunda kallna; men detta nit får ej vara fanatiskt utan christli,t, det vill säga, upplyst, ödmjnakt och visligt. Allt måste skickeli,a och ordentliga tillgå. Må ingen åberopa, att han hänföres af Andan; ty Propheernas andar äro prophetenom underdåniga och Gud är icke oskicklig-. hetens utan fridens Gud. — Fill den oskicklighet, som bör undvikas, hörer ock det hemlightsjulia conventikelväsendel, som hvarken får bemantlas med den vigtiga enskilda själavården, som är något helt annat och på detta sätt illa ses till godo ej heller förblandas med den christliga sed, då husfadren i kretsen af de sina anbefaller sig i Guds händer,! anropar bans nåd och prisar hans välgerningar. Genom att löpa ur det ena husd i det andra och föra qvinnfolk fångna, som med synder betlungade äro och drifvas af mångaranda tustar, alltid lä-) ras och dock aldrig kunra komma till sanningens kunskap, utvidgas icke Guds rike, Alla tiders erfarenhet och vår kyrkas förnämsta lärare ifrån och med dess store Reformator afstyrka med många skäl conventikelverksamheten och sjelfve den ädle Spencer, som egnade hela sitt rika, verkssmma lif åt befrämjandet af praktisk Christendom cch i början trodde sig genom privatsammankomster befordra densamma, fann snart nog med bedröfvelse, att missbruk inrotade sig och att å ena sidan hyckleriet skickligt klädde sig i fromhetens drägt, bedrog läraren, åstadkom förargelse i församlingen och gaf det gudlösa hånet och skedefröjden vapen i händerna, å den andra, att just de frommaste och i det andliga mest ifrige till följe af den menskliga naturens svaghet förföllo till högmod och kärlekslös ofördragsamhet samt hotade kyrkan med en separatism. mot hvilken han sjelf nödgades uppträda bestreffande och varnande med ord, som äro hemtade från det bekymrade lärarebje:tats innersta kamrar och till hvilka såtom opartiska hvar och en sankingsälskande mäste lyssna. Hvarje Söndag och ofta deremellan öppnas templet, der alla komma tillsammans, och äfven den mest begåfvade lärare finner mer än tillräckligt utrymme för sin verksamhet uti predikningar, catechesförhör, bibelförtlaringar och öfriga förrättningar, så vida ban till desamma vederbörligen bereder sig och icke mäter välsignelsen af sitt arbete efter mängden af ord, talade i tid och otid, eller efter åhörarnes talrikhet, häpna åtbörder och högljudda suckar. Christendomen vet ej af några slutna ordnar, någon esoterisk och exoterisk lära, den älskar ljuset cch talar uppenbarliga, icke hemliga uti mörkt Tum. — Det är också en vådlig förvillelse hos läraren, om hen anser den fromma välmeningen tillräcklig och glömmer att lärdom, framför allt lefvande theologisk lärdom, är för ett Protestantiskt Presterskap icke blott nyttig, utan rent af oumbärlig. Dex som vid unga år och således med ringa kunskaper trader i kyrkans tjenst, kan litt utan uppsåt förirra sig på afvägar, om han ej allt jemt söker aw förvärfva sig allt högre insigter i läroembetets många pligter. Misstroende till egna krafter anstår så väl de unga, då åter hemligt och ännu mer offentligt klander af andra lärare och den oblyga inbillniagen att företrädesvis vara i besivtning af Andans gåflvor, till; räckligt utvisa bristande kännedom af Christendomens innersta väsende. De ömkliga qvinnopredikanterne hafva i denna riktning liksom bjudit öfver och visat, hvarthän denna riätning kan leda. Utan Anabaptisternes vilda svärmerier och Bondkrigens rysligheter hade den odödlige Luther för vår kyrka icke blifvit hvad han blef: af dem lårde ban att akta så väl trons inre lif som sammanlefnadens och den borgerliga ordningens fordringar. Må ock våra dagars förvillelser varna mot all öfverdrift och inskärpa nödvändigheten både af christligt nit och af christlig klokhet! I en tid, då oiro och vantro från motsatta håll vanställa christendomen och hota att sönderslita kyrkan, är det dubbelt nödvändigt att vara vaksam och att rätt utdela sanningens ord. Consistorium får derföre hjertligt och allvarligt uppmana det yngre presterskapet att ifrigt söka förkofra sig i allt, som kan göra läroembetets utöfning fruktbärande och välsignelserik, att flitigt rådgöra med sine pastorer och i allmänhet med äldre erfarnare embetsbröder, att omsorgsfullt utarbeta sina predikningar, så att de blifva grundliga och derjemte så tydliga, att de ej gifva åbörarne anledning till missförstånd och, i händelse så skulle påfordras, kunna till Consistorium inlemnas samt att för öfrigt i allt sitt förhållande ställa sig till noggrann efter rättelse så väl hvad Kyrkolag och Författningar bjnda, som ock hvad Consistorii cirkulär af den 24 Februari 1830 angående predikningars längd föreskrifver. I sammanhang härmed får Consistorium anmoda Herrar Häradsprostar, att hvar och en inom sitt kontrakt med allvarlig och kärleksfu!l uppmärksamhet följa sina yngre embitsbröders verksamhet i alla riktningar, meddela anvisningar och råd åt de felande, men att, om anmärkte fel ej genast och beredvilligt rättas, sin pligt likmätigt, förhållandet i Consistoriam till laglig behandling anmäla.