Aftonbladet – 30 maj 1842, sida 2

Za I skrå-anspråken ligger en bitter satir på menske ligt förnuft och mensklig ordning; och likväl framträda de just under rop på ordning. Naturen anvisar en mängd vägar, cem menniskorna af sin egen fördel vanligen tvingas att följa; och så komma de snusförnuftige och tro sig af dessa anvisningar böra stifta positiva lagar. på det de må synas vara bemälte snusförhuftiges egnå händers verk. Naturen verkar imedlertid konseqvent och gör inga hopp, skiljer icke verkningar från orsaker; men i denna del tycka lagmakarne icke att det är så faslizt noga. Sålunda då waturen vill, att hvarje menniska, som sysselsätter sig ifrigt och lyckligt med ett göromål, icke utbreder sin verksamhet åt många håll, hafva iagmakarne i sin vishet beslutit att af denna nalurlag göra en posilif lag, som säger, att man icke får befatta sig med flera göromål, efter som naturen anvisat, att man icke gerna gör det, i fall man är mån om sin fördel. Fingrandet på denna naturlag, bemödandet att fastlåsa den med konstgjorda lås är det, som frambragt skrå. Man har dervid dock glömt, att naturen i alla sina lagar inlägger kor:ektiver. Om t. ex. jemnt hundrade personer på någ n viss plats kunna finna syaselsättning med en viss handtering, så framkomma dessa hundrade; och icke flere visa sig, så länge desse hundrade äro sin befattning fullt vuxne och med besked sköta den. Behofvet har anvisat detta antal, men med det nämnde vilkoret; lagmakarne bestämma det deremot utan vilkor. De, som ordentligen underkasta sig de tillkonstlade skråreglorna och vinna burstap på handteringen. få sedermera (i fall de äro ense, hvilket föga svårigheter möter inom sociateter) sköta henne så illa de bebaga, preja köpare, narra sälj:re, försumma att anskaffa det erforderliga, anstaffa öfverflöd af det onödiga, taga behofven från ställen, der de äro dyrast, och sämst, m. m. d.; och intet korrektif finnes, emedan den förfuskade natur-lagen förbjuder fuskerin. Vi vilja taga t.ex. den så kallade grosshendeln. De speciella kunskaper och de förbindelser, som erfordras för en fördelaktig bandelsrörelse med utländningen, blifva otillgängliga för en detalihandlare; och denne blandar sig icke i grossbandlarens yrke, utan finner fördelaktigast att på stället af honom köpa, hväd han sedan vill .utminutera, så länge grosshandlaren ieke fordrar större vinst, ön skälijt är, d. v. s. än införskringen skulle kosta minuthandlaren sjelf, bvilket i alla fall är mera är hvad samma invförskrifning kostar grosshandlaren, som bör äga vidsträcktare förbindelser och röra sig mera i stort). Inträffsr åter, att grosshandlaren icke vederbörligen sköter sitt yrke, att han icke båller minuthandlaren tillhanda hvad: denne behöfver. eller att han fordrar en oskälig vinst, då ser sig minuthindlaren nödsakad att gå honom förbi; och så snart en . böjelse för detta visar sig något allmännare, då kan man taga för tämligen gifvet, att det förra inträffat. Vi hafva hört det inkastet, att grosshandlaren icke kan förskrifva varor till så lågt pris, som den i grosshandel fuskande minutbandlaren. Om detta inkast vore grundadt, så skulle vi för vår del anse det såsom ett bevis för — — att grossbandel aldrig borde finnas, såsom serskildt merkantilt yrke; grosshandlarne sjelfva anse det naturligtvis blott såsom ett bevis, att deräsyrke bör skyddas. Skälet, hvar. före den ene skulle kunna göra införskrifningar med lägre omkostnader än den andre, uppgifves vara den drygare beskattning, som drabbar denne. Om detta skulle vara förhållandet, d. v. 8. Om t. ex. en grosshandlare till stat och stad verkligen erlade så myeket mera, som möjligen en af hans minsta soupter kostar mera än de fleste minuthandlares största; så bevisar detta blott att den pligt icke blifver ärligt fullgjord, som åligger taxeringskommitteerna. Hvad uppgifterna till dessa vidkommer, så torde vi icke vara ensamme om den observation, att disproportlonen härutinnan befinnes ingenstädes så stor, som just vid de betydligaste rörelserna. Nästan alldrig får man se en handtverkare eller småhandlare med 500 Rdrs inkomst uppgifva 450; men exempellöst är ingalundå, att: en man, hvars inkomst ögonskenligen måste gå till 50,000 Rdr, bittert besvärat sig öfver att hafva blifvit taxerad till 15,000. Inom näringsverlden finnes för närvarande hvad som fordom fans inom bördens verld: en aristokrati, som icke blyges att, ju rikare den är, vilja slippa med desto mindre andel i afgifterna till staten. Den utländska bandeln, det måste erkännas, kan ge föga vinst, ja, förlust i stället för vinst; men i allmänhet bör den vara mest vinstgifvande af alla rörelser, så vida den skötes: med tillräckligt kapital och tillräckligt förstånd. Vi säga pi allmänhet, ty några få enstaka exempel af fabriksrörelse och minuthandel, som skapat en slor förmögenhet, bevisa ingenting i det hela. Detta tyckes tämligen klart träda i dagen just geInom anspråken att — — få vara ensam. Det kan supponerss — och perioder hafva funnits, då suppositionen nära nog gått i fullbordan —, att hela korpsen af dem, som pretendera att ensamme besörja den utrikes handeln, sköter sin näriog så illa och deraf fordrar en så oskälig vinst, att miputhandlarne icke kunna vederbörligen förse den konsumerande allmänheten med varor eller måste Tåta henne betala dem högre, än skäligt vore med en väl skött utrikes hendel. Emot ett sådant för-hållande skulle således intet korrektif finnas? minutbandlarnoe i förste hand och allmänheten i andra skulle: således ändock nödgas bero af grosshandlarne? — Visserligen kan denna supposition äfven omvändas och minutbandlarne antagas drifva sin rörelse på det sätt, att konsumenten nödgas vända sig omedelbart till grosshandlaren, som då blifver föremål för likadana reklamationer från minuthandlaItens sida. Men båda delarne bevisa blott, att ett korrektif behöfves å ömse sidor, hvilket dock bestämt kommer ätt i allmänhet blifva obegagnadt, blott derföre att det finnes; ty, såsom vi redan sagt, ingen finner sin fördel vid flera rörelser, så länge hvar och en nödgas att sköta sin med skäliga anspråk. Att denna naturens anordning blifvit gjord till positif lag, är just det som bortskämt alltsamman. Detta är den moraliska och statsekonomiska sidan af saken. Den juridiska ger ej heller grosshandlarnes anspråk något stöd, om icke lagen skall hårdragas.n