Aftonbladet – 30 maj 1842, sida 2

MEMOIR ÖFVER DEN FÖRFLUTNA i VECKAN. Likasom det understundom händer, att det på en veckas tid händer en ofantlig mängd saker af den aldra största märkvärdigbet, händer det äfven någon gång, att på den konsiderabla tidrymden af sju hela dagar det icke egentligen händer någonting. Således har den sednaste veckan hvarken haft att erbjuda någon den minsta delfin vid Pommerska kusten, något underbarn med fyra armar, något meteor-regn i Siebenbärgen, eller något högtidligt frieri bland de många furstehus, hvilka i vårt kära Europa öfverflöda på såväl-de ridderligaste giljare, som de ämablaste giftvuxna damer .-.: Ty man kan svårligen till denna sistnämnda kategori hänföra -hvad som ryktesvis förmäles om den nya pretendenten till drottning Isabellas hand, hertigen af Medina Celi. Drottning Isabella är visserligen elfva år, så att det är hög tid att hon tänker på en följeslagare genom lifvet, men man kan våga tio mot ett, att hon icke. precist nöjer sig med någonting sådant som en liten inhemsk hertig, utan har i kikaren åtminstone en sjelfherrskare i Mesopotamien, en Stora Mogul eller en kejsare i månan . .... Beträffande sjelfherrskare och stora kejsare, så berättas nu att czar Nicolai utnämnt sin älskade måg Max till chef för ett gardeskavalleri. Någon har härvid frågat om sådant verkligen vore att anse som en nåd eller en onåd, men Svenska Minerva har undanröjt allt tvifvel om rätta andemeningen härutinnan genom sin högtidliga förklaring, att detta är ett ofelbart tecken till kejsarens allerhögsta välbevågenhet. Det kan icke vara annat än ytterst angenämt för Oss Svenskar, såsom genom vårt unga furstehus uslägt med bemälde prins Max, att se honom utmärkt med ett sådant offentligt vedermäle af mongolisk