bi den åt mig skyllrande posten, och fortfar på de meaniskovänliga Fredsga:an. Jag kommer änc fram till hörnet, der Drottninggatan vidtager, de herr Eagelmarck har sin rikt furne-ade lärt bod, och jag stadnar i yttersta förlägenbet 01 jag skall vända mig vensterut till Rosenbad, eil gå upp åt Drottninggatan. Ödet, som i hemlighet drager hvarje menn ska dit hon slutlisen skall, och som i dag had åt mig besparat att blifva vittne till en händels ämnad att resa håren på mit unga bufvud, förar ledde mig att gå upp åt Diottoingaatan. Ja tror på sympathier och på antipathier, och jag i förvissad om sanningen af att man ej sällan, u tan att sjelf veta hvarför, hänföres att gå d man aldrig ämnat sig. Jag frågade i dag ti min förundran icke efter att besöka Behrens, o aktadt belägen straxt i höraet, och när jag kor så långt som til apatheket Morian — — de har en löjtnant ingenting att göra. Jag passera de herr Taube och kom till Odens gränd. Be synnerliga infall! En liten bund spravg fram för mig och behagade vika af från Drottni: g2 tan ned åt St. Claras kyrkoport. Skulle jag följ en hund? Jag gjorde det. I vackert väder bar man allt skäl att gå ji: på en så skön kyrkogård, som St. Ciaras: oc den lilla hunden tog en bestämd väg suvedt öfve den fram emot norra kyrkoportes. Hunden ha de några gånger kastat sitt bruna, glänsande, täc ka hufvud tivbska, men då skådat uppåt me så synbar oro, att det förundrade mig. Denn stackars hund mise säkert vara någon menni skas enda vän, och nu gå antingen bort elle bem i ett rätt vigtigt äreode, tänkte jag; ja: vill se hvart han tar vägen. Jag kan i da; ingenting bättre göra, än göra ingenting. Uikommen genom kyrkoporten följde jag mi nätt trippande bekantskap utför den så kallad norra backen., Hvarje Stockholmsbo känne denna lokal, och vet äfver, att här i ena hör net ligger herr Yggbergs kyyddbod. Min lilia täc ka hund försvann; jag såg mig om t:li höger oct venster och kunade i hast ej upptäcka hvar ban ställt sina fjät. Kan han hafva gått in boden till berr Yggberg? Skulle han kunn hafva något ärende dit? Nyfikevbeten att ut spana, hvem det intagande Hila djuret tillhörde och — såsom jag förut nämt — säkert de: hemliga dragningen, som ödet tillställt, för at göra mig till vittne af en märkvärdig händelse, föranlät mig att stiga in efter. . Jag mötte derinne en liten, rödlätt man. (Slut e. a. g.)