Till Red. har följande berättelse inkommit: PPOMENAD PÅ NORR. Den förlorade Vermländskan. Majvädret i Stockholm är likväl i år ett förtjusande väder, och vi stå derför i den största tacksamhet hos systemet. Nigot mera upp!yftande kan knappt tänkas, än att slå slag öfver Norrbro, först inhemta en habanna hos hrr Dei Monte eller Labatt, sedan hos hr Rylander gå in och betrakta de till prof inlemnade daguerreotyperna, som äro två, ytterligare inträda hos hr De la Croix för att betrakta den sist ifrån Paris inkomna Charivari, som är dum, och efter så mycket nöje åter utgå i fria iuften. Nu upptäcker man til; höger och venster hvad som är skönare än allt hvad konsten från ,ineller ,utlandet har att visa. Denna oförlikneliga Strömparterr till höger och detta Strömsborg till venster, med ömt behag hvilande i Mälarens vågor — hvad känner man icke vid åsynen af dem begge? Men känner ofantligt. Likväl sec man icke så uteslutande på dem, att man icke ännu förtjustare fsågar efter de då och då på Norrbro sig visande originalerne till br Dardels teckningar. Allt är dock bara lappii här i verlden, förrän man kommer fram till Gustaf Adolfs torg. Här finner man vid den store konungens hästs bronzfötter Svea, symboliserad i ena deligens, hvilket betyder, att fäderneslandet för närvarande rullar fram och tilbaka på bjul. Stort mera kan man icke begära, och man begär det icke he!ler. Något spektakel, en och annan gång, behöfver man till uppfriskning, det är sant; man har det derföre ock straxt utmed sig till höger, arrangeradt af regeringen. Men såsom solen ännu glimmar på bimlahvalfvet och man icke kan njuta af ett så tändt ljus som hr B:ckman utan vid lampsken, så går man ännu icke in på att hafva ledsamt inom den kongl. teaterns väggar, utan promenerar bort emellan de kviisser, stadens eleganta husrader kring Gustaf Adolfs torg uppställa för ögat. Frågan är endast, hvilken gata man skall välja? För att hafva en lugn och glad stund, besluter man sig till stt icke tänka på politiken, oeh för att ej en gåDg genom ett namn påminnas derom, går man icke i dsg Regeringsgatan. Nej, man gir åt Fredszatan, som befinner sig i en helt annan riktning. Man viker af bort till venster, nalkas Fredsgatans inbjudande mynning, beundrar Prins Carls palats och Pehr Abergs stora bokstäfver. Hvartenda föremål är nu märkvärdigt. Det angenämaste är dock en skylerkur, hvars herrlige invånare skyllrar för — — mig! Skall jag uttala det? Nåvä!l jag vill då ieke längre i berättelsen nyttja det betydelselösa man, utan säga jag; och jag får tillägga, att jag, som promerar i dag, Jag är militär, jag är löjtnant, Men; jag är icke egenkär, jag går derföre helt hastigt för