Aftonbladet – 27 maj 1842, sida 3

,Tvenne små flickor, alldeles genomfrusna, med hän. der och ansigten purpurfärgade, hafva hemtat ved j och komma ned till en frusen damm, på hvilken en j8osse, försedd med skridskor, skjuter framför sig en (Broft arbetad kälke. I detta torftiga fordon sitter jen tredje liten Micka, hållande på sina knän en snagghårig spits-valp, som tyckes trifvas der förträffligt, under det en stor baddare till hund lufsar a med ett det ärligasta och trefligaste hundlånsigte, som vi någonsin sett. Ingenting synes, vid första anblicken, enklare, än denna tafla; men inIgenting är beundransvärdare, då man gifvit sig tid att. granska den. Det är blott ett landskap med grå himmel, em stuga i bakgrunden, några träd, beröfvade allt löfverk, is på första planen, litet snö.på marken, två hundar och fyra barn. Men med hvilken förundransvärd sanning är icke allt återgifvet! Huru, bär icke hvarje föremål stämpeln af det innersta naturuttryck! Huru fattlig hvarje detalj! Vi hafva aldrig sett Svenska bondbarn, men vi vilja svärja på att de se så ut. Men diktar icke med så träffande drag. För att kunna härma vintern med denna sanning, denna poetiska. uppfattning, måste man länge hafva sett och njutit desg poesi. Målningen, betraktad ur denna synpunkt, är icke en död bild, den är ett lefvande uttryck af sjelfva föremålet. Hr Wickenberg är Vinterns målare, af samma skäl som Claude Lorrain är Sommarens. Man småfryser framför Svenskens isar, liksom man känner sig varmare i Lorrains solstrålar, .med den skilnad likväl, att den förres lefvande varelser äro lika beundransvärda, som den sednares icke äro det. Dessa små hufvuden, dessa små händer, dessa drägter, denna is, denna till hälften snötäckta jord, — allt är återgifvet med en outsäglig känsla och natursanning. Det är en mälning, jemförlig med Ostade: skönaste arbeten. Hr Wickenberg har äfven meddelat en annan tafla: Den blinde tiggaren med sin gosse,, som vi skulle hafva beundrat, om vi icke hade sett hans Minne från Sverge. Huru dröja framför ett arbete af förtjenst, men mera vanlig, då man nyss beundrat ett mästerstycke ? — Le Sigele:; Hr Wickenbergs Souvenir de la Sueden uppfyller i främsta rummet den fordran af klarhet, som: vi äska af hvarje konststycke. : Se der en verklig vinter; barnen frysa; deras små röda händer äro stelnade; tvenne flickor gå tungsamt, en tredje skjutes på släda af en skridskolöpande gosse. Det bela är förträffligt återgifvet; ansigtenas uttryck eger en hänförande sanning; man känner-en Jiten frossa vid anblicken af denna tafla; man drager kappan tätare omkring sig; man tycker, det är synd om de stackars barnen! Hr Wickenbergs Minne fråå Sverge är fullt af känsla och poesi, vi lyckönska honom till en så fullkomlig framgång. Hans blinde tiggare förtjenar äfven stor uppmärksamhet; serdeles för sina detaljer; men konstnären har der icke nått. sämma fulländning. La Quotidienne: Se der ett vinterstycke, som, ehuru isadt det må vara, fäster oss med långt större nöje, än Hr Biards taflor.. Hr Wickenberg :är en konstnär af hänförande behag och. natursanninog; illt är. natur i hans kompositioner. Hans Minne rån Sverges. röjer en beundransvärd enkelhet; dessa attiga barn på isen, med sina vedbördor; gossen, om skjuter. kälken; den lilla flickan, som smeker in hund, och den der doggen, som ser afundsjukt lerpå,; — allt det der är fullt af uttryck och kaakter; i de små figurernas ställning, i den hos dem örekommande blandning af friskhet och köld, äro ärg och expression förträffliga. Med huru mycket mdöme och smak är icke allt detta behandladt! Jenna tafla är en af de skönaste vinter-idyller, man an tänka sig.