Aftonbladet – 27 maj 1842, sida 1

——— en gång hafva svurit hennes fana, lupit öfver derifrån, för att sälja sig åt makten, och som nu tror sig böra riktigt taga ut steget, för att återhemta hvad han genom sina antecedentia kan anses hafva förlorat. Artikeln lyder som följer: Vi gå från det ena framsteget till det andra på en bred väg, som leder till pressens förtrarmpande. Det mil, som i dag sysselsatt den korrektionella polisen, har slutat med ett utslag, som öfverstiger allt, hvad man hittills i detta fall erfarit. Herrar Raymond Coste och Coriel, geranter för tidningen le Temps, bafva blifvit solidariskt fällda till 402.300 francs böter, nemligen: För att hafva utgifvit tidningen, utan den ansvarige gerantens namnteckning . . . . . 23,000. För falsk uppgift inför ministeren . . . 10.000. Tio procents förhöjning . . . . . 9,300. Summa francs . . 402,300. Dessutom har domstolen förbjudit tidningens fortsättning och fastställt bysättnings-terminen (contrainte par corps) till ett år, om böterna ej erläggas. Man är naturligtvis nyfiken att veta genom hvad brott en tidning, hvars åsigter aldrig oroat makten, en tidning, som snarare lutat åt ministerens än åt oppositionens sida, kunnat ådraga sig en så ytterligt sträng behandling. Intet brott är begånget, icke en gång någon förseelse, blott en uraktlåtechet af formerna. Det är således kanhända domstolen, som låtit hänföra sig till en tygellös vrede mot pressen ? Alldeles icke; domstolen bar endast tillämpat minimum af det bötesbelopp, som svarar mot kautionssumman... För 460 tidningsnummer, som utkommit utsn gårantens signatur, hada domstolen kunnat fälla till 460,000 fr. böter; ban her nöjt sig med 83,000. Denna summa är redan ofantiig nog för en försummad formalitet. Man måste erinra, att det är lagen, som tillåter och föreskrifver dessa oerhörda böter. Det är på detta sätt förmaksskribenternes löften om vår iagstiftnings mildhet emot pressen gått i ful!bordan. Sålunda är då Temps förbjuden att utkomma; dess kautionssumma af 100,000 francs faller hel och hållen skattkammaren till godo, och Hrr Cste och Conil måste dessutom tillägga 2300 francs, om de icke hellre vilja tillsringa ett år i fängelse, och domstolen har ändå förfarit skonsamt emot dem. Hon har förmodligen hållit dem räkning för deras dynastiska goda vilja! National skulle i ett dylikt fall hafva äfventyrat 200,009 franes böter och dess geranter några års fängelse. Denna rättegång har imedlertid mer än en besynnerlighet. Man bar tillåtit ett dagblad att 160 gånger utkomma, utan att vara undertecknadt af gåranten! Man ber låtit detta slags uppresning mot tryckfribets-lagen fortfara så länge, utan att hindra den! Det har bohöfts 460 lagöfverträdelser, förrän man beslöt att straffa den felande, men att då göra det på en gäng! Vi böra icke tro, att en sådan långmmodighet endast var en förhatlig snera; men det tyckes oss, som om vederbörandes långvariga fördragsamhet bordt kunna tjena de anklagade till ursäkt och som om de tili följe deraf bordt kunna vänta sig en mindre sträng dom. För öfrigt har ransakningen förefallit ganska invecklad, och allt hvad vi deraf kunnat sluta är, att så länge Hr Montrol, hvilken försvarade Hrr Dufaures och Passys åsigter, badas redaktionen om händer, företogs intet åtal mot bladet, samt att detta följde först då redaktionen öfvergick i andra bänder. Denna tidnings indragning är då den andra på fjorton dagar, som samma domstol förordnat! Dat ges således för pressen hvarken fri yttranderätt eller egendomssiäkerhbet. Vi hafva ofta erinrat derom, och hvar och en kan nu med egna ögon öfvertyga sig om riktigheten i vårt påstående. Man må räkna, om man kan, de slog ministern för utrikes ärendena gitvit pressen: två tidningar i Paris hafva blifvit indragna at den korrektioneila polisen; 920 års fängelse och mer än 400.000 francs boter hafva blifvit ådömda geranter och boktryckare af rättskaffens och frisinnade domare; flara departements tidningar hafva blifvit inställda, sedan lagen om domstols-förhandlingarne utkommit. Tidoingen Progressiv de Limoges bar mördats af He Bourdesu; Emancwpation i Toulouse har dömts till 8000 francs böter. Dem man ej kan döma till böter, söker man fälla till vanärande straff, och de. som ej kunna åtkommas dermed, anklagar man för formfel, och öfverallt söker man undvika juryn och anlitar den korrektionella polisen! Detta är då det öde, som beredts pressen af arfvingarna efter en revolution, gjord af pressen! Vi voro de förste, som förutsade det; men ehuru vi ej varit de sista, som lidit deraf. hafva vi likväl aldrig svigtat och förtvifla icke. Sedan 50 är tillbaka finnes ej i detta land någon säker grundval för despotismen, icke ens i förbund med vapenäran.D MMM— UM RK nga nast anlhara 4Få färmiddagan mad 44