Aftonbladet – 25 maj 1842, sida 1

rm att han med storm ville intaga den kalla och stolta skönhetens hjerta. Sedan några veckor tillbaka var han en daglig gäst hos ministern, och denne inneslöt rig ofta långa timmar med honom i sitt kabinett. Christina var i förtviflan öfver den helt och hållet förlorade toiletten och började nu äfven förlora hoppet, att kunna locka ett uttryck af beundran från den ohjelplige krigsmachinen, ty ända ifrån den första stund hon sett Erikson i sin fars hus, hade denne ännu aldrig visat henne den minsta artighet eller ens sagt henne ett smickrande ord. Hans löjliga isköld blef endast då och då afbruten genom ett både obehagligt och opassande skratt åt hans egna platta och hårda ord. Christina, återhållen från gäckerier genom vördnaden för sin fars vilja, tycktes med längtan utforska något tillfälle att få lemna rummet och slippa den ledsnad och förargelse, som en sådan friare orsakade henne. HMjertat klappade höst i hennes bröst, uppfylldt af Adolfs sköna bild och uppretad af bans tråkiga medtäflares egenkärlek, var hon nära att utropa: O, min Gud! denna odräglige varelse jemte Adolphi Det tycktes nästan, som om Erikson hade haft pågon aning om hvad som föregick i Christinas själ och våldsamt velat skaffa sig en snörrät väg till den sköna stummas gunst, då han: plötsligt med rå och bård stämma frågade henne: Hvad tycker ni om Alexander den store?, : Christina hade svårt, att hålla sig ifrån att skratta frågaren midt upp i ansigtet, Men svarade dock lugnt: Jag tänker aldrig på Alexander Iden store, Jag erinrar mig blott, att, då jag