Aftonbladet – 24 maj 1842, sida 3

Ty, som man vet, går det nog an Att uti skolan lära seder Af lekmän, ja, ock sanning, heder; Men presten gör en gentleman. De andra pensioner å 600 St., som lorden säges hafva undanbedt sig, äro pensioner, som han aldrig haft rätt till; ty de äro gifaa åt hans moder, enkegrefvinnan Strangford. Denna fru, en mamsell från NewYork, dog redan 4838 och pensionerna bade således då bordt upphöra. ÅAfsägelsen sker nu, sedan lorden 4840 förfrågat sig huru det förhöll sig med desamma och låtsåt som han ej visste, att de under tiden utbetalats till bans bankir. Tidningen gör vidare en beskrifning uppå, huru lorden, i nästan all sin tid, varit anställd vid engelska diplomatien, vanligen innehaft någon af de rest lönande beställningar inom densamma, ifrån 18 års ålder innehaft en pension af 88 St., hvilken han således i 42 år åtnjutit, och dessutom uppbär en pension af 2300 St., i anledning hvaraf anmärkes, huru folkets arbete i England beskattas till den engelska aristokratiens upprätthållande, och huru det drages vid näsan, både af aristokraternes långa fingrar och lögnaktiga tungor, då dessa lord Strangfords afsägelser kunna utbasunas såsom ett bevis på hans oegennytta och välmening för det allmänna. — RacHELs GRAF. Carne beskrifver i sina resor i Judeen Rachels graf sålunda: Stället är det vildaste och ensligaste man kan göra sig begrepp om. Inga palmer, inga Cypresser skydda det för stormen, intet enda träd sprider sin skugga öfver det ställe, der askan af den sköna modren till Israel! bvilar. Ändock finnes det något i denna ensliga grafvård i öknen, Som uppväcker ett djupare in tresse än mången ståtligare förmår framkalla. Pi Zacharias och Absalons grafvar uti Jehosaphats dal och konungarnes på Jeremias fält, kastar den resande en liknöjd blick, men vid Rachels dröjer