Aftonbladet – 23 maj 1842, sida 2

Fastän jag sjelf är ogift ännu och kanske änla in i min sednaste ålderdom förblifver ungkarl, så var det ändå nästan för magstarkt att komma under fund med, att ett par skator fördristade sig skratta åt hederligt folk, som Jikväl äro, så vidt jag vet, kristne, och dessutom Lutheraner. Jag spekulerade länge huru jag möjligen skulle kunna vänja mig att tåla detta gäckeri med de menskliga inrättningarne; men det fortfor så oafbrutet, mitt fromma sinne blef allt mera retadt mot de infama skatorna, som vågade skratta åt hederliga, genom ordentlig vigsel sammanvigde och ej ännu ens i konsistorio anmälda par. Jag måste således taga någon kraftigare mesyr och tog ner professor Hvassers bok om äktenskapet från min hylla, begaf mig upp på vinden, slog upp den lilla takgluggen, som jag förut omtalat, lade boken framför mig i takrännan och kastade mina ögon på skatorne, hvilka nu som bäst höllo på att mata sina ungarJag slog upp pag. 9 och läste med bög röst Då den pseudonaturaliska åsigten mäktat försvaga eller upphäfva tron på det eviga, hafva äfven samvetet och förnuftet eller medvetandet af det rättas och sannas nödvändighet, hvilken uti denna tro har sin lefvande rot och grund, förvissnat, och under det naturdrifterne till positiva krafter — inom känslans gebit bar viljan ersanciperat sig från samvetets makt, och i denna emancipation satt sin frihets sanna väsende — Begripen j detta? frågade jag, när jag läst upp :detzänförda stället. . Skatornasågo något förlägne ut; Jag tänkte