Aftonbladet – 20 maj 1842, sida 3

OPHELIA. (till Laertes). Se här har du förgätmigej; den är för hugkomsten. Hör min vän, — — — glöm ickel — Och der äro tänkerosor, de äro för tankan LAERTES. Ett djupt omdöme i vansinnighet. Eftertanka och minne på rätta stället. OPHELIA (tll Konungen.) Här smickersöta för er och kattfötter. (Till drottningen) Och åt er ångerört. Något litet deraf behåller jag för mig sjelf. Vi skola kalla den nådeört, att hafva om söndagarna. — Ni min fru måste bruka den allvarsamt; här en varningsblomma för damer. Några glädjeliljor ville jag gerna ge er, men de vissnade alla, då min far dog. De säga han fick en salig hädanfärd. Kom fader Robert, kom snart före jul, Benrangelman med timglas och lia; Det barnsliga folket kallar dig ful: Kom, tag din brud; du kan så väl fria. LAERTES. Angslan, jämmern och eländet, ja sjelfva afgrunden kläder hon i behag. OPHELIA. Åh nej, aldrig kommer han igen; Alltid, alltid är han dock min vän. I svartan jord han ligger klädd, . Så trött jag längtar till min bädd. Frid vare hans själ, och alla kristna själar! — derom gör jag bön tidigt och ofta. — — — Gud vare med eder) — — — — Ophelia skulle gå, men hennes fötter tycktes fastlästa vid platsen, på hvilken hon stod. Hon var såsom förstenad, tillintetgjord af våldsamma passioner — endast några almar från honom,