Aftonbladet – 20 maj 1842, sida 2

prisade skönhetens öfvertro på smickret; sade henie en serie af väl insockrade artigheter — och slutade med att vända henne ryggen. Det har alltid varit mig omöjligt att länge hålla ut med det känslofulla, kom för all del ihåg detta, mylady. Så länge det faller mig in att rätta mig efter min egenkäre mans kapriser, svarade Lucinda, kysste sin man på pannan och gick ut. Hawkesworth hade knappast märkt sin hustrus frånvaro, förrän han kastade upp fötterna i soffan och somnade. Såsom Anna Montford hade han öfverlåtit sig åt sömnens vänliga genius — men ack — hur olika voro icke deras drömmar! Qvällen bredde sitt dunkel öfver den stora staden. Dagens arbete hade upphört och rörelsen på gatorna aftagit. Mången trött vandrare smög sig hem att i familjlifvets stilla glädje finna ett slags ersättning för sitt arbete; mången annan att döda tiden med någon angenäm Sysselsättning. Endast kring teaterplatserna var verksamheten i ett betydligt tilltagande, serdeles sid Drury-Lane, hvars portar redan voro öppnade och lamporna tända. Vid ingången till Drury-Lane, sittande på nedersta trappsteget och lutad mot den hårda, fuktiga stenväggen, syntes en qvinna, insvept uti en utsliten kappa, i hvilken hon försigtigt döljde sitt ansigte. Flera timmar hade hon sutit på samma plats, men utan att säga ett ord, utom till sig sjelf, med hvilken hon talade tyst. Ack, tystnaden är ofta de djupare lidelsernas hemlighetsfulla språk! Hennes yttre tillkännagaf armodet, och det inre skulle hafva gjort det ännu mera, om något öga haft förmåga att blicka dit