Aftonbladet – 19 maj 1842, sida 3

Men vet du hvarföre jag vakar? Jo, ser du Gud har förvandlat mig till en liten blomma som kallas Cactus grandiflorus, och som har der egenskapen att ej öppna sin krona, sitt hjerta förrän natten sätter sig att hvila på verlden: igenslutna ögonlock. Tyst, tyst, att du ej väcke: den slumranda, barn.p Elisabeth runkade på hufvudet. Den vansinniga skrattade och började ånyo: Hör du, lilla toka, i morgon skall jag stå brud, i morgon kommer han hem och ligger sin hand i min och leder mig till altaret. Bästa Elisabeth, har du fått i ordning min brudklädniovg och kransen! Kom väl ihåg, bara hvita törnrosor, inga violer ty de föra ej lyckan med sig. Men hvarför stå: du och tiger, du trillska, elaka unge? och nu stampade den vansinniga otåligt i golfvet. Så har ni sagt mig alla dagar under de ferm år, SOM ni varit här: att pi skulle stå brud morgon. Jag tror er, bästa Miss: Montford, svarade Elisabeth undfaliande. Väl så — att du kan tro, du kan då äfven hoppas, mitt lyckliga barr, ty då ligger mor gondaggen ännu qvar på Psyches fjärilsvinga och blänker, men detta förstår du ej.. Ann: Montford tystnade hastigt. Skall ni ej gå till hvila? frågade tjensteflickan. Jo snart, mycket snart. I morgon går jag till hvila, att leende slumra på hans arc. Mer innan dess skall du få höra en dröm. Jag tyckte mig knäböja på en vigselpall, men då jag rät betraktade den, så var det en likkista, öfvel hvars lock man hade kastat en hög doftande narcis:or. Förskvtekt ville 12g draga mig till