Aftonbladet – 19 maj 1842, sida 1

TA 0 br sa nn nn nn da rr kr rn rn nn a nn bon tillhörde zigenarstammen, bade tagit plats på en klippspets. cÅkta er för ormen, som dock alltid är bättre att hafva för sin fot, än vid hjertat, varnades åter den skälfvande skönheten. Anna böjde sig ner och såg pu en emaljgrön orm, som i ringlar Jåg och sof vid hennes fötter, Med ett svagt rep skyndade hon från stället till gumman på klippan. eSansa dig, min hvita dufva, ormen har ej alt göra med oskulden, återtog den garna. Se här några få pence, det enda jag bar med mig, emottag dem såsom en gärd af min tacksamhetn, yttrade Anna och räckte Zigenerskan slantarna, Ni, hvilken fin och mjuk hand, smyckad af guld och ädla stenar!s ropade gumman och grep med sina knetiga firgrar efter pengarna, hvarefter hon återtog : Vill du ej blifva spådd, mitt barn lilla ?, THvsarföre icke, svarada Ånna, som nu redan funnit sin fruktan något för öfverdrifven. cMen då måste du ge mig någon af dina rinGare, yttrade spågvinnan, under ett lifligt skratt. Dem kan jag ej skänka bort, min gumma, utan vill du spå, så måste du denna gång spå för bedern allenar, påstod miss Montford. Må göra, min hvita dufva. Tag hit handen, se så, öppna den nu och hör efter hvad jag der läser om dig och ditt öde. Å . Sedan Z generskan med en mystisk min några minuter, under djup tystnad, betraktat det inre af handen, gjorde hon några tvärstreck i den och sade: