Aftonbladet – 18 maj 1842, sida 2

RE SIE AES NEAEAS väl arbetade fötter, uppburo logerna. I der från hvarje -af dessa pelare utspringande arn hängde en ljuskrona af kristall, i hvilken ljuse bröt sig tusendubbladt och göt ett förtrollnin gens sken öfver salen; och de tragiska och ko miska såggudinnorna kring Garricks staty bur lagerkransar och brinnande facklor i sina händer Åndtligen framträdde dagens drottning, der förljusande Anna Montford, på scenen, såsom O-. phelia emottagen af publikens jubel. Aldrig ha de hon varit skönare än nu, aldrig hennes spel mer fulländadt och betydelsefullt. I hvarje rö relse låg gratie, och när hon lyfte eller sänkte de mörkblå ögonen, var det likasom en sera bade, i dessa fromhetens speglar, uppenbarat he la sin Jjufliga och bildrika drömverld — ski nande genom det skära floret af en tår. Par terreas uthållande Encore och de förnäma: oBravo, öfverröstade slutligen skådespelerskan klangfulla, musikaliska stämma, och uppväckte e! storm af bifall, hvilken dock först hann sitt hög sta utbrott, när Ophelia, för sista gången, fram kom med det vissna gräset i handen och halm kransen kring det utslagna håret och den mjölk hvita pannan, som nu ödmjukt sänkte sig fö publiken, under det att de bleka läpparna fram hviskade ett darrande farväl. Ett regn af lager kransar, parfymerade poömer m. m. nedstöriad kring förtrollerskan, som, till bevis af sin tack samhet, lade de bländande, plastiskt rundade ar marna i kors öfver bröstet, och ur den Jlågand blicken kastade en himmel till beundrande vän ner — hvarefter hon försvann — såsom en strå le på aftonskyn; såsom en daggtår i solen, föj att aldrig uppenbara sig mer......