Aftonbladet – 17 maj 1842, sida 1

Sa — — — — -— — — tagna af läktare, der hvar ceh en kan erhåila en plats för nigra engelska shilliogs. De, som åstunda nöjet kostnadsfritt, hafva sina platser på höjderna kring banan eller ock vid foten af den nämnda byggnaden. Klockan hade redan med högtidliga slag förkunnat middagstiden, och solen, strålande från zenith, kastade sitt sköna färgspel öfver den rörliga taflan på Ascot-heath. Aldrig hade någon af dessa fester tillförene lofvat så mycket nöje, som denna, och åskådarens blick hade svårt att ej alldeles förirra sig i denna verld af den mest bizarra omvexling. På en förgyld balkong, uppförd i midten af den cirkel, som beskrefs af banan, sågs hela hofvet församladt, omgifvet på båda sidor af den praktälskande och mäktiga Londons adel, hvilken, på en egen och för tillfället med dyrbara tyger rikt draperad läktare, bade afsagt sig allt granskap och följaktligen all beröring med den icke fullblodiga menniskorasen på stället. Den lika högdragna som småisinta handelsaristokratien hade inqvarterat sig uti the Ladiestand, och erhöll således den oskattbara tillfredsställelsen, att härifrån betrakta det wringare (fattigare) folket vid sina fötter. De s. k. jockeys, dessa personifierade arlekiner, vandrade flockvis, klädda i kulörta sidenvästar med långa ärmar, skinande vaxläders stöfvelkragar, hvita pantalonger, vanligtvis tilldragna öfver lifvet af ett mångfärgadt silkesskärp, rundskurna och låga mössor, smyckade af silfvereller guldtränsar. Åtskilliga af dessa högtidens hjeliar gingo arm i arm förtroligt tillsammans på täflingsplatsen, troligtvis sysselsatta att på förhand afgöra dagens hufvudfrågor; andra stodo vid sina hästar, visande för de förbigående de täflande djurens meritförteckningar, icke sällan tryckta med stora, gyldene bokstäfver och innehållande de otraligaste förtj.nster. Ett gemensamt uttryck af väntan efter signalen till täflingens början hvilade på de flestas ansigten, och det var såsom hade