Aftonbladet – 17 maj 1842, sida 1

Det lig mildbet och snille i hans blickar, och hans läppar syntes liksom fermade till thronsäte åt den skönaste vältalighet. Efter ett kort uppehåll i samtalet, yttrade si Edward Hawkesworth till sin granne, under er axelryckning: Hvad denna nyfikna och bungriga pöbelmas:s borttager för oss de finaste intrycken af en så dan här nationalest. Om man någonsin kar säga sig vara i dåligt sällskap, så är det vic dessa offentliga nöjen, eller huru? Ej i mitt tycke, Edward; och då ni benäm. ner dessa skådespel folknöjen, eller, som ni kallade dem, nationalfester, och sedermera derifrån vill utesluta de lägre samhällsklassern2, så söge: ni ju med detsamma, att dessa klasser ej hörs till nationen. MHvart skulle ni t. ex. vilja klas. silicera alla dessa menniskor, denna stam, som Di så mycket tycks förakta och ogilla? Sir Edward bet sig förlägen i läppen, nigot förargad öfver den uppdagade enfalden i hans påstående, men fortfor: Må vara att denna pöbel tillhör nationen men medgif, att den åtminstone utgör skuggsidan deraf, eller skuggsidan på den annars herrliga taflan. Medgif mig det, sir Hugh Harwey. Vore allt so!, min vän, på taflan, så skulle ni aldrig kunna se dess skönheter, svarade den tillfrågade, under en satyrisk dragning på öfverläppen. Hawkesworth afbröt och fortfor: aNi kan hafva rätt, mylord, det bör finnas skuggor på alla målningar, men att hemta den från Newgzates afrättsplats, Whitechapels slagtarebodar och Dukesplaces lumpfaktorier — det tycker jag är för långt gånget, Ett sådant pack är sabelklingans och hästhofvens experimentalfält, det är tillkommet att huggas sönder eller ridas ner. Det sågs och hördes, att den unge aristokraten hade kommit till sitt favoritämne, ty det